där skon klämmer.

Nu behöver jag fånga upp små korn av grämelse och avtrubbelse (nej jag vet, det är inget riktigt ord, men det är det enda som beskriver hur jag känner), som gör det lite disigt just nu.

Det har inte synts utåt sådär jättetydligt, misstänker jag, men i snart ett år har jag upplevt mej själv vara lite handlingsförlamad och ja, avtrubbad. Inget ända in i märgen eller gråta i kudden varje kväll, men precis så mycket att det kliat lite irriterat och senaste tiden kanske till och med börjat närma sig nässelfeber.

Det är något som stör mej.

Något som jag inte riktigt fått grepp om. Inte förrän nu senaste veckorna då jag inser att jag börjat leva på någon sorts sparlåga, som inte klär mej särskilt. Mycket av det jag vill och önskar stampar på stället. Jag får liksom ingenting gjort. Missförstå mej rätt, det är ju inte så att jag bara ligger på soffan och spottar i taket, men jag förverkligar inte särskilt mycket heller. Det är liksom rundgång.

Förra vårvintern hade jag flera små löpäventyr i tröjärmen. Drömmar och planer på var jag ville springa och hur jag skulle förverkliga det. Ungefär inget av dem blev av. Visst sprang jag och visst upplevde jag, men när det man drömt om inte blir av, då fattas det lilla extra.

Mina yogalärare är på mej med jämna mellanrum om jag ännu övervägt att påbörja Level 2 av kundaliniyogalärarutbildningen och jag får nästan en klump i magen bara jag tänker på det. Det känns inte som att jag vill det. Inte ännu och inte i den form som Level 2 är utformad – flera, veckolånga moduler utomlands och en hel del hemarbete. Något i mej vill gå en annan väg. Där klämmer också skon, vad vill jag? Om jag riktigt, riktigt lyssnar inåt så viskar en försiktig röst att jag allra helst vill kliva ut ur mitt liv för några dagar, resa till en naturskön plats där så lite yttre omständigheter som möjligt stör. Jag vill vara i full kontemplation och meditation, kanske till och med helt tyst. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett retreat eller något annat tillrättalagt. Jag behöver bara en plats, lugn och ro och en skön kudde.

I så många år jagade jag en massa. Även yogalärarutbildningar. När jag gav upp, så visade sig plötsligt rätt väg. Allt ordnade sig. Som det är nu vill jag inte fortsätta jaga vidare, fast jag vet att det bara är bra att förkovra sig. För jag tror inte på att göra något som inte lockar till hundraelva procent och just nu finns ingen fortbildning eller Level 2, som får mitt hjärta att sjunga. Jag vill vänta ännu ett tag.

Jag tänker att min lilla nässelfeber beror på att jag inte riktigt vet jag ska ta mej till nu. Jag har inget konkret att manifestera. Jag har gått i stå.

Därför kommer jag med små medel att börja styra upp något roligt att se framemot. Planera och strukturera upp så att jag kommer iväg på någon fjällöpning, att jag får till dendär vandringen jag länge velat göra och att jag inte väjer för lättja och för att det kanske blir obekvämt innan jag är där.

Och jag kommer se till att få några dagar i ett sammanhang där bara jag och naturen finns, sen när vintern är förbi. Inte förminska min önskan om att få tillbringa tid i absolut frånvaro – för jag tror att lite av min frustration ligger precis där, i att jag skaffat mej ovanan att förbise mina allra innersta behov. Då lever jag inte fullt ut heller. Jag har satt på lite för många filter.

Så. Ctrl + alt + del.
Nu börjar jag om.

16 reaktioner på ”där skon klämmer.

  1. Åh, det finns så mycket tänkvärt i det där inlägget att jag inte ens vet var jag skall börja!

    Det där är nog den svåraste balansen av dem alla, att vara på väg någonstans utan att jaga, att kämpa för att uppnå mål utan att sätta press på sig själv.

    Jag gav upp ett jobb-relaterat mål förra året, som jag kämpat för i över tio år, för att jag insåg att det ständigt fick mig att känna mig misslyckad trots att jag har ett jobb som anses vara ett drömjobb för väldigt många. Det var en sorg att släppa taget på något jag investerat så mycket i men oj vilken lättnad det var att slippa släpa på bördan!

    • Så sant – att vara på väg, men inte jaga!
      Så mycket idag som handlar om mål och att hela tiden vara up to date och veta vart man ska och vad man vill. Trycket är stort och det är nästintill hopplöst att hinna med, allra minst hinna lyssna inåt.
      Glad för din skull att du vågade släppa taget och att det känns bra ♥

  2. Låter som du ändå tänker kloka tankar.
    Känns det inte rätt, gör det inte. Ta en paus och försök tänka efter vad du verkligen vill och vad som får ditt hjärta att sjunga… :-)

    Kram M <3

  3. Du har sån insikt jämt! Det tycker jag är avundsvärt. Insåg själv för bara några veckor sedan att nä, nu har jag nog gått runt och varit lite så där höglös i ganska precis ett år. Dags att hitta det där skavet då. Klokt.

  4. Sådär ja! Knyt ihop säcken, bort med filtren, börja om! Just så, och inspirera oss andra att göra likadant. Kram!!!

  5. Tänker att du skrivit om det lite då och då men i samma andemening ändå sagt att det inte är något problem. Om du förstår vad jag menar? Att man behöver landa i att det inte är som det ska, utan att något stort manifesterat sig och utan att (bort)förklara sig innan. Tycker att din resa visar att du är på väg till tystnaden för där kommer du att höra vad ditt inre viskar. Det är stort att våga se, större att följa det som visar sig i glimtar. Du har allt mitt stöd och min fasta förvissning om att du kommer det att hända saker. Ibland behövs den tråklånga processen för att man ska kunna urskilja något. Varma kramar min vän!

    • Det är nog lite så, jag har såklart funderat i tysthet vad som pågår, men samtidigt inte riktigt orkat ta itu med det. Efter många års problemlösning och aktivt arbete att vända (livs)skutan åt rätt håll, så blev jag nog lite trött av att jämt behöva vara så flitig i det inre jobbet. Tänker att jag haft en nödvändig time out helt enkelt. Tråklångsamhet är inte så dumt ändå :)
      Kramkram!

  6. Intressant att du skriver om det här nu. Det har precis börjat en level två hos mina yogalärare och när jag såg gruppbilden såg jag att flera av mina level 1 kurskamrater var med. Blev som en liten tagg men så lyssnade jag inåt och jag vet att det är inte alls dags för mig att gå den nu (kanske aldrig blir dags). Jag vill implementera det jag redan har och har inte bråttom med det alls.
    Som du vet gör jag 40 dagars japji nu och jag skickar med Sunia- lyssna inåt. Mania ha full tillit till det du hör!

    Stora Kramen!

    • Jag har upplevt samma när Level 1-kurskamrater fortsatt med tvåan, men ändå inte känt att det för egen del är min väg just nu. Sen är det ju krasst en fråga om ekonomi också och en väldans massa logistik, som ska gå ihop.
      Önskar även dej tillit ♥
      Kram!

  7. Stort lycka till med din omstart. Så härligt modigt att ”pausa” och invänta rätt känsla. Jag hoppas innerligt att du hittar det just du behöver. Kram

    • Jag pausade typ aldrig som yngre, nu gör jag det nästan för mycket – fast så blir det mer rätt idag också. Kram och tack för dina ord!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s