kroppen, mensen och jag.

31_8_201509_42_12

Jag har velat fram och tillbaka. Ska jag skriva. Eller inte.
Nu gör jag det. Jag gör det både för min egen skull och för andra i samma situation. Och för att det absolut inte är något att skämmas för, ävenom det längst inne i ryggraden finns ett skämmighetsstråk, som hänger kvar av någon outgrundlig anledning. Jag är trött på det. På att det ska vara så.

Den som följt mej ett tag minns kanske att jag skrivit om mens och problematik kring den. Du har också fått ta del av mina tankar kring hur vi kvinnor idag motarbetar naturen och vill leva precis som vanligt vid mens. Vi knaprar piller och vi står på händerna, vi tränar som vanligt och så undrar vi varför något inte riktigt är som det ska. Kanske inte just idag, men det kan komma senare då vi inser att vi borde ha lyssnat på kroppen och vetat bättre.

När jag hör någon säga att mens inte är något hinder. Att det är ju bara att ta en värktablett och trycka in en tampong, sen kör man. Då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Mest vill jag avgrundsvråla.

Jag kan lugnt säga att det är en jävla tur att jag inte blev elitidrottare, för då hade jag dött för länge sedan. Ta en värktablett, trycka in en tampong och marklyfta 150 kg eller springa korta intervaller tills jag spyr. För att det står så i träningsprogrammet.

Nej. Nej. Nej.

Med åren har min mensproblematik förvärrats. Min cykel blir bara kortare, jag blöder bara mer och min pms har fått ny fart inkl. kramper och illamående. Trots att jag i princip snart vänt på varje sten i mitt liv för att vara kroppen till lags. Jag äter i enlighet med holisitiska och sunda förnuftets rekommendationer. Jag tar hand om mej. Jag vilar fan jämt. Jag är aldrig upp och ner vid mens. Jag mediterar – jag har lyckats acceptera att det är som det är, fram tills nu. Jag kämpar med mina blodvärden. Jag oljemasserar och jag lyssnar, lyssnar och lyder. Ändå blir det bara värre.

När jag då efter upprepade läkarbesök genom åren, bara möts av en axelryckningar då jag totalvägrar hormonspiral eller någon form av p-metod, som skulle minska blödningarna, då känns det rätt hopplöst. Jamen, ha dina blödningar då. För det finns absolut inget fysiologiskt fel med mej. Inget inuti mej som påvisar varför det är som det är. Jag har tydligen bara en grym benägenhet att blöda.

Men så stötte jag av en slump på en artikel om ingreppet NovaSure.

För en tid sedan inledde jag processen mot operation. Nu väntar jag på besked från sjukhuset och kan när som helst bli inkallad. För jag är klar med barn och jag vill ha tillbaka ett normalt (mens)liv. Så är det bara.

Jag är less på att känna hur pms:en dundrar in, veta att om jag idag gör magövningar så kommer jag börja skvättblöda. Jag kommer också börja skvättblöda om jag springer. Och om jag börjar blöda under pms-veckan, så kommer jag i princip att blöda i två veckor. Pressar jag kroppen under pms så kan jag räkna med störtblödning när mensen väl sätter igång. Så i princip går det åt två veckor i månaden då jag numera bara ger upp. Skräcken och ilskan över att behöva dras med blodet bara för att jag vill träna, yoga och leva som vanligt.

Alla goda råd jag fått. All uppmuntran om vila och ligga länge i återhämtande och förebyggande yogapositioner. Ingen alkohol. Minsta möjliga socker. Har du gjort det och har du testat det? Jag vill och orkar inte mera nu. Det är färdigt testat och jag har gjort vad jag kan, nånstans behöver man sätta punkt och jag sätter min nu. Nu tar jag hjälp av konventionell läkarvård, för det är inte roligt längre. Det är inte såhär man ska behöva ha det.

Jag vill förtydliga att jag inte gör operationen för att kunna leva i hundratio, träna som en galning och stå på händerna månadens alla dagar. Det är inte det. Det är större än så. Mycket större än så.

Jag ville också skriva för att bearbeta den sorg det ändå innebär. Att i princip idka våld mot kroppen och gå emot naturen. Jag vill inte äta piller resten av mitt liv, så detta känns som en kompromiss och något jag kan leva med.

Jag ville också skriva så att jag inte behöver antyda mellan raderna här framöver, utan kunna säga som det är. Jag kommer i något skede dra på mej sjukhusets vansinnigt vackra pyjamas och antagligen få ångest över vad jag håller på med. Jag har också en resa framför mej då jag, beroende på ingreppets storlek, antagligen behöver hålla igen med livet litegrann innan jag är fit for fight igen. Det kommer krävas både tålamod och mod. Jag tänker inte låtsas om annat.

Läs annars gärna vad Annika skrivit om livmodern, ett av de bästa inlägg jag har läst ♥

18 reaktioner på ”kroppen, mensen och jag.

  1. Tycker att det verkar som att du hittat en bra kompromiss. Ångest får man ju när man tvingas göra en operation också. Ha som målbild att du kommer att må alla tiders sen. Stor Kram på dig och jag gillade också väldigt mycket Annikas inlägg!

  2. Du har lyssnat in, letat fakta och testat massor av saker. Det här är ju ingen impuls utan ett genomtänkt beslut. Och bara du vet vad du vill med din kropp. Förstår att du våndas men säger som Marika, du har hittat en bra kompromiss verkar det som. Många kramar och tack för snälla ord om mitt inlägg <3

  3. Jag förstår precis hur du resonerar. Min mens var hemsk i tonåren, jag kräktes, hade diarre, svåra smärtor (så pass att jag svimmade ibland) och jag HATADE när min manliga gympalärare föreslog att jag skulle gå en promenad för att ”krampen skulle släppa”. Mina smärtor försvann plötsligt efter ett besök hos en naprapat men jag minns fortfarande ångesten dagarna innan varje månad.

    • Det är kanske värst, när man har det som värst, då utomstående klämkäckt tror att de har en lösning åt en eller vet hur man har det. Nästan så att jag bemötts värst av andra kvinnor, faktiskt, som inte själva har problem alls. Tyvärr.
      ♥ till dej!

  4. Det verkar som att du har stenkoll och då tycker jag inte att man ska dra sig för operation. Inte när man vet vad det innebär. Jag tycker att du gör rätt. Man måste ju kunna leva också! Jag hade gjort samma sak.

  5. Det är klart att du ska skriva om det! Glad att du gjorde det och så tråkigt att du har haft det så jobbigt. Håller alla tummar och tår att operationen ska hjälpa dig. Har länge tänkt att skriva ett inlägg om min ålder/mens/hormoner men kanske är lite skäms på det med.. Men jag ska fila pennan. Kram och kraft♥

    • Ja skriv, skriv!! Förstår inte varför vi fortfarande på 2016 drar oss för att ventilera något som 50% av jordens befolkning lever med! Jag har blivit modigare (dumt att det ska behöva vara så!) och vågar säga alltmer rakt ut, ändå gör jag det med darr på rösten och undviker i vissa lägen.

      Lovprisar sådana som Clara Henry, som banar väg för naturlighet och självklarhet när det kommer till mens! Heja!

      Kram och tack ♥

  6. En applåd för att du skriver om det!
    Det är så lätt att ta till P-medel idag, men för de kvinnorna som INTE vill ha massa hormoner då? :-(

    Nu har jag inte så stora blödningar själv, men har precis som du fått en kortare cykel sista 5-10 åren.
    Tycker du gör helt rätt i att fortsätta leta och förhoppningsvis har hittat det som funkar för dig. Håller tummarna! ♥

    Kramar! ♥ ♥ ♥

    • Tack snälla ♥
      Hur man är vrider och vänder på det så förändras vi med åldern, vi qvinns. En del går mjukare genom processen, andra (!) får ett helsike :)
      KRAM

  7. Nina du är min idol! Tycker det låter som ett mkt vettigt beslut. Vet det där med cykliska helveten. Fast vi inte har samma åkommor. Det är inget roligt precis. Hoppas du får må kanon i framtiden. All lycka till! Kram. Sat Nam.

    • Tack och lov har jag förskonats från extrema humörsvängningar (osäker om mina nära&kära håller med om det, haha), men kroppen pratar rent fysiskt desto mer högljutt. Är det inte ena, så är det det andra…
      Kram och tack systrami ♥

  8. Du har verkligen kämpat. Du är värd att få leva ditt liv lite mera på dina villkor. Inte för att du behöver ställa upp på 150 kg marklyft eller en friidrottstävling, utan för att klara vardagen. Ta den hjälp du kan få, oavsett om den hör hemma i den holistiska läran eller västerländska. Som du är inne på, inte för att tvinga kroppen, utan för att kunna leva mera som dig själv. Ta chansen!
    Men som biolog och själv drabbad av apc-resistens (jag överkoagulerar) skulle jag vilja be dig att kolla upp ditt blods förmåga att koagulera. Du kanske har brist på faktorer för att koagulera blodet? Bara en tanke. Oavsett tycker jag att du skrivit ett fint och starkt inlägg och jag önskar dig lycka till på vägen.

  9. Ping: dagar som idag. | yoga ♥ löpning

  10. Ping: tunghuvud, oro och grönska. | yoga ♥ löpning

  11. Ping: jag är klar med dej, 2016. | yoga ♥ löpning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s