jag springer för livet.

image

Jag har ju slängt allt vad pulsklockor heter när det kommer till löpning. Det enda jag loggar är antalet km, för det är intressant att följa med. Såklart registrerar appen i min mobil hur länge jag springer också och i vilket tempo, men det är oviktigt.

2014 sprang jag tusen kilometer. Galet mycket i min värld, sofflöpning för någon annan. Jag höll nästan ihop det året, men bara nästan. Då brydde jag mej en hel del om tempo ännu och hade vissa mål, som snabbare tid på milen och ultradrömmar.

Ifjol sprang jag nästan hälften mindre. Och var betydligt helare på alla sätt.

Styrketräningen har fått ta mer plats, samtidigt som jag insett att det inte är kvantiteten som ger mej glädje i löpningen, utan upplevelsen.

Hittills i år har jag sprungit rätt sparsamt. Mycket beroende på min operation och tiden innan då jag befann mej i nånsorts limbo och bara ville komma ut på andra sidan och må bra igen. Nu är jag där. I min kropps välmående. Jag är inte längre handikappad och begränsad av månatliga, bokstavligen, blodiga historier och ord räcker inte till för att beskriva lättnaden och tacksamheten.

Men tillbaka till pulsklockan. Det var min räddning att lägga den tillbaka i sin låda. Den triggade mej och den tog fram jämförelsedjävulen i mej – den som jämför en med andra. Den gav mej skador, ja, för jag ville hela tiden mer och lyssnade mer på klockan än på kroppen. Jag började höra till dem som hade snuva nästan jämt, ont i vaden där, i höften där och tyckte att vilodagar var av ondo. Åh, det är så lätt att hamna där, bli hemmablind och skylla ifrån sig. För löpning är ingen lek, inte när veckorna fylls av mil efter mil, kanske lite fusk med maten och ännu mera fusk med återhämtningen. Styrketräning och skadeförebyggande övningar får ge vika för… ännu mera löpning. Been there och är glad att jag hittade mej själv innan något gick sönder på riktigt. För så länge jag inte, som jag sagt förut, ska stå på någon startlinje för någon livsviktig prestation eller medalj, så är det inte värt nånstans att halvt springa ihjäl mej.

Nu springer jag ett par, tre gånger i veckan. Lufsar längs skogsstigarna eller travar lite snabbare längs med asfalt om jag känner för det. Jag är inte den snabbaste haren i spåret, men har inte ont och jag tillåter mej att njuta. Jag springer för livet.

3 reaktioner på ”jag springer för livet.

  1. Vet du. I skogen i morse så började jag småjogga uppför alla backar och gick nerför. Långsamt men lätt. Så skönt. Och tänkte på dig och allt du förmedlat med ditt varande i skogen. Som det peppat mig ska du veta. Skogen har jag alltid älskat, men inte det andra, att springa. Har nästintill avskytt det. Som en tvångströja. Och jag går helst men rättsom det är nuförtiden så vill jag röra mig lite fortare och då gör jag det. Allt har på något sätt sin tid. Vackra männska!

  2. Som det ska vara!’
    Säger som dig – appen reggar ju tid och tempo (och km), men har alltid skärmen släckt så jag ser det inte förrän efter passet.

    Förvisso händer det att jag springer intervaller och då är jag lite mer tävlingsinriktad. Fast mest för att jag (faktiskt) tycker det är riktigt gött efteråt, när man haft så där hög puls. Känna att kroppen bara KAN! Nån gång ibland. :-)

    Kram M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s