det är det jag gör.

satnam

Så trött igår. Så trött. Har ungefär hundra veckor bakom mej med hög växel av både roligheter och måsten. Plussa på fullt ös på jobbet, så är det inte undra på att det börjat ryka lite ur öronen. Tack och lov har jag vetat nu i september att det kommer plana ut när oktober knackar på.

Är det något som blivit väldigt tydligt i höst så är det hur energilös jag var i somras. Jag har fått en välbehövlig påminnelse om vilken mäktig kraft yogan är och hur livsvibrationerna påverkas när anden är svag. Så att säga. När jag har mina dippar idag så är det som att falla tillbaka till livet innan yogan. Då jag kastades runt som en sladdrig trasa i mitt eget liv. Herregud.

Jag börjar känna igen mej i människor, som springer undan sig själva. Som har undanflykter och förklaringar på varför de inte hinner yoga, inte har tid att vila och absolut inte ta itu med sin livssituation. Been there. Och jag blir bokstavligen illamående när jag märker att jag börjar nosa på det där igen. För det är det jag gör jag när jag släntrar runt i yogan och inte, i sanning och krasshet, anstränger mej. När jag inte bryr mej ett skit. Och att inte bry sig, betalar tillbaka sig väldigt, väldigt snabbt. I kaos. I martyrskap. I dålig karma.

Känner att jag skrivit tillräckligt om det här nu. Min sommar och min höst. Om hur yogan varit lite kämpig, men att jag hittat tillbaka hem igen. Fast det har varit ett ganska oangenämt uppvaknande, så lite skrivterapi har varit nödvändigt. Nödvändigt i sig har mitt besök i Energidipparnas land också varit. Jag har behövt det både för min egen skull och för att jag inte ska glömma vem jag är i yogan och inte minst i min yogalärarroll. Det finns enormt mycket att lära och lära ut när man been there. Utan been there finns bara en tvådimensionell bild, om ens det, av vad ett yogaliv är. Eller ens vad Livet är.

4 reaktioner på ”det är det jag gör.

  1. Ja vad ska jag säga, det ryker ur mina öron med och jobbstressen har krypit in alldeles för långt i mitt system. Been there är en av mina grundpelare i min undervisning. Att hjälpa andra och veta hur det känns. Men jag vill INTE dit igen. Kram och Sat Nam

  2. Så sant. Om man inte hade nosat i de där svarta hålen eller till och med varit ned i dom så vet man inte riktigt samma saker. Allt som är tufft gagnar också inte bara en själv utan andra tänker jag. Även om det känns som skit när man befinner sig där. Att skriva om det lättar ofta tycker jag, och man kan också dela det med de som läser. Varm kram och du är så fin på den där bilden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s