för lat för att äta bark.

img_20161006_152023.jpg

Vi föddes nakna och utan skor. Tycker det säger rätt mycket i sig. Sedan händer något. Vi ska smörjas in med alla möjliga kemikalier och matas med det samma. Jag vet, jag är lite radikal, men jag har funderat mycket på detta. För vi behöver så himla lite. Egentligen.

Nu menar jag inte att vi ska gå omkring i bara mässingen och skrapa bark av träden, men jag är bara så ofantligt trött på allt onödigt tjafs vi nånstans blivit lurade med att vi behöver för att kunna leva normalt.

Jag tror på att skala ner och skala av. För några år sedan såg jag plötsligt badrumsskåpet och städskrubben. Såg! Alla flaskor, burkar och pryttlar, som år efter år bara stod där. I bagaget har jag problemhy, dels lätt atopisk och dels besvärande acne. Efter rensningen och bytet till naturliga(re) produkter så slutade jag klia mej och nu har också mitt ansikte lugnat ner sig (ske lov!). Innan det gick jag på marknadsföringen av än den ena, än den andra mirakelprodukten.

Och så maten. Jag har förändrat mitt ätmönster radikalt. Jag har både fått ny syn på vad som är bra mat (för mej) och hur jag ska äta tack vare yogan och träningen – två skilda världar, men som bägge idag förespråkar så lite processad mat som möjligt. Rena råvaror och ingredienser som man kan uttala utan att vricka tungan. Sätter antagligen snäppet mer pengar på mat än medeltalet eller så inte… för eftersom jag inte köper ships, godis (choklad är min last, men äter bara en bråkdel gentemot förut), E-guacamole på burk (spy!) och annat glägg, så har jag pengar över till mat. Riktig mat. Helt enkelt.

Just nu nagelfar jag min klädhög. Den är inte särskilt stor från förr, men alltid finns där något som viks in på nytt och på nytt i skåpet – jag vill få bort just de plaggen. Senaste åren har jag ändå shoppat väldigt medvetet och verkligen inte i onödan. Känner mej ibland som Fru Lump, men i grunden är jag otroligt ointresserad av kläder, mode och skönhet. Jag lever blåögd i tron att grace och utstrålning kommer inifrån och fortsätter gärna så.

Sen är jag väldigt lat. Väldigt lat. Jag kan till exempel inte tänka mej att ha en egen köksträdgård. Vi har ett par bärbuskar och ett par kom-och-hjälp-äppelträd, som högst styvmoderligt levererar ett par surkartar om året. Det ligger inte för mej. Jag blir stressad av bara tanken. Jag är inte heller den som står vid spisen i timmar och förbereder matlådor. Nej, jag är huxflux i köket och om jag får säga det själv är jag suverän på just det! Bra mat, effektivt och energisnålt. Maken har nångång tryckt på min allra ömmaste triggerpunkt angående just att koka sin egen sylt, stryka kläder och stå vid spisen – ”tja, den dagen du försörjer mej så gör jag det!” För ärligt tänker jag att en av vår tids största kvinnofällor är att vi vill ha det som mormor hade det, med hembakt bröd, egen sylt och tjälknöl varje söndag. Men mormor arbetade inte heltid hemifrån fem dagar i veckan och mormor hade sällan ett liv utanför hemmet, mormor hade kanske inte ens en egen ekonomi. Just den biten glömmer vi. Vi kan inte få allt och vi kan definitivt inte orka allt.

Jag har valt bort att leka husmor. Så är det bara. Det är ett av mina sätt att skala av. Och jag gör ett aktivt val när jag väljer att inte ha dåligt samvete heller.

Downsizea kan i en del öron låta, som att man vänder samhället ryggen. Jag ser det inte så. För mej är det inte heller synonymt med att sälja huset och flytta in i en tipi mellan två fjäll. Downsizea är för mej att medvetandegöra mej själv om vad som är viktigt på riktigt. Lever jag i ett överflöd som jag inte behöver, så kväver det mej på ett olustigt sätt. Får jag däremot dricka mitt kaffe på en solig, gisten trapp nångång då och då, så känner jag mej mer levande än om jag äger alla ting i världen.

Jag väljer att sätta tid på yoga, träning och att dela med mej av det, istället för att städa ihjäl mej, shoppa ihjäl mej och göra sådant i hemmet som jag verkligen, verkligen inte är intresserad av.

För jag måste ingenting, det måste inte du heller.
Och man kan alltid revidera sitt liv. Se om sitt hus. Göra nya val – och stå upp för dem. Stolt.

6 reaktioner på ”för lat för att äta bark.

  1. Amen! You win! Jag struntar i att städa idag med ;). Håller med dig helt och fast jag inte jobbar så där mycket kan jag ändå inte med att stå fast vid spisen. Jag är världsmästare på att bränna lök t ex. För att jag liksom kommer på något bättre att göra när jag står där och väntar på lökeländet. Kramar

  2. Så bra skrivet 💜

  3. Exakt! Man måste ingenting!
    Tummen upp för detta, i brist på annat att skriva. ;-)
    Stor kram <3

  4. å Nina. Vi behöver träffas. Så jag får ge dig en lång tårögd igenkännande kram. (du är sannerligen ingen lumpmänniska! Alltid snyggt, personligt och medvetet dressad <3)

  5. Härligt att du påminner mig om downsizeandet jag vet att jag skrev mycket om det en period på min blogg, way back. Min garderob behöver sannerligen städas och rensas även om jag inte köper mycket kläder alls, det har jag tonårsdöttrar som står för.

  6. Precis så. Skönt att läsa att du inte orkar ha en köksträdgård, har själv fått frågan flera ggr varför jag inte odlar ALLT jag äter… Vad gäller shopping så orkar jag nästan inte gå i affärer längre. Gjorde garderobsrensning för ett tag sen. Köpte inget nytt, tog bara bort :) Skönt! Den där yogan skalar verkligen bort både krav och måsten i olika skepnader.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s