ytliga nerver och röd näsa.

img_clown

Gomårån lördag. Det var Näsdagen igår och jag följde Radio x3m:s extrasändning hela dagen. Sverige har Musikhjälpen ♥ och jag tänker gärna att Näsdagen är Finlands uppnosiga lillebror. Jag kan bli barnsligt, eller rebelliskt, engagerad i sådana här saker. Det är något med livesändningar och engagemang, som rör till det i hjärtat på mej. Jag har svårt överlag att ta in stora saker, orkar inte riktigt med nyheter längre, kriser, katastrofer och valcirkusar. Däremot tror jag på arbetet i det lilla, ävenom det kanske inte ens motsvarar en droppe i havet, och klickar gärna tummar upp och girerar över en slant. Tänker också att det jag gör för min egen skull i yogan och sedan delar vidare i mina klasser, skapar ringar på vattnet. Vi räddar kanske inte världen här och nu, men allting börjar hos en själv.

På tal om Näsdagen, så har jag haft näsdagar hela veckan. Bokstavligen. Förkylningen biter sig fast och idag vaknade jag till nya nysningar och nya sensationer av igentäppthet. Jaja. Jag är inte så ofta förkyld, men när jag väl är igång brukar det vara segt och oändligt. Skakar hand med mina bihålor och smörjer in ömma näsborrar.

Förutom känslig näsa, känns hela jag känslig. Går omkring med nerverna på ytan och vill liksom skaka av mej hela tiden. Som en hund. Orkar inte med en del och somliga saker. Värjer mej mot gnäll, gny och tjafs. Trött på inrutat dravel och folk som har huvudet nerstucket i sanden. Märker att jag reagerar lite väl mycket, men inte riktigt kommer åt knappen för att vända ryggen till.

Vet att det enda som hjälper är resan inåt. Hållas i min grotta. Mer eller mindre. Det är nog där jag ska vara nu, i det lilla formatet. Nästan så att jag drar mej lite för morgondagens stora grej då Malin Berghagen is in da town och alla ska dit… Särskilt efter att ha läst Annikas stora inlägg (ja, jag ser det så) om mind set. Men jag har bestämt mej för att åka, ändå, med famnen full av återhållsamhet och djupa andetag, för varken kroppen, näsan eller mitt sinne pallar något annat just nu. Sat Nam.

17 reaktioner på ”ytliga nerver och röd näsa.

  1. Följ ditt hjärta då mår man bäst 💜

  2. Man kan grotta sig och ändå titta ut ur grottan ibland och göra något annat. Jag tror att vi alla behöver ha det så. Så länge man gör det som känns rätt förstås.
    Kram <3

  3. Hej!
    Är en ny läsare som hittade din blogg genom att googla nåt om ”öppna upp bröstkorgen läskigt” och hittade ditt inlägg om att det är jobbigt att hålla ner armarna ut från kroppen och att öppna upp bröstet. Hela den här hösten har jag känt mig väldigt otrygg med detta. Vad beror det på? Provade att sträcka ut mina armar bort från bröstkorgen ikväll och började direkt gråta! Vad är det här?? Är nybörjare på yoga men har förstått att det är nåt speciellt med dessa bakåtböjningar… Tacksam för svar!

    • Heeeej och så glad att du kommenterar!
      Jag vill SÅ svara dej med en gång nu, men har mos i huvudet efter en heldag med yoga, så hoppas ok att jag gör det imorron – då får jag skrapat ihop allt jag vill säga på ett förhoppningsvis bättre sätt!
      ❤️

    • Okej, nu. Det är läskigt det du upplever, men väldigt naturligt ändå. Been there. Många gånger. Vi härbärgerar mycket i vår bröstkort, ett känslornas centrum, och för min del handlade det mycket om sorg jag inte riktigt fått ut och om ilska som jag gått och bitit ihop omkring. När jag började yoga var det rent hemskt med bakåtböjarna, jag fick svindel, grät och kände obehag. Men tack vare fina lärare vågade jag småningom vara i allt som vällde upp. Gråta ut. Skrika (!) ut. Finns inget enkelt svar på din fråga, men våga lita på att allt är okej. Låt gråten komma. Kanske du kan blicka bakåt och inåt, och se vad det kanske är som blommar upp om du tänker på sorg, ilska och så. Bara se det och sen släpp taget. Ta ingen stress, utan låt det få ta den tid det tar. Ett fint tips kan vara att du bäddar om dej och lägger dej över ett bolster/stor kudde så att du får en skön, skonsam bakåtböj. Bred en filt om dej och bara ligg med djupa andetag. Ta hand om dej ♥

      • Hej igen!
        Ja jag känner igen mig mycket i det du skriver. Min sambo gjorde slut i somras (när vi precis flyttat till en ny lägenhet tillsammans) så det har definitivt funnits sorg och ilska inom mig i flera månader nu. Jag ska absolut fortsätta med att öppna upp bröstet/göra bakåtböjningar, ska även omfamna gråten och låta det komma. Antar att det kommer kännas läskigt men det ska bli spännande att se om jag kommer framåt!
        Jag är sååå tacksam för svaret! Känns skönt att du kunde förklara vad det var :) kommer fortsätta läsa din blogg också!

  4. Kram bara kram. Hög igenkänning. Kram

  5. Nä, alltså människor som gnäller.
    Fick ett bryt nästan direkt när jag kom till jobbet, en dag tidigare i veckan. Detta j**a tjat om att ”Det är sååå jobbigt med snö”.
    Men flytta söderut då! Vi bor i Sverige liksom. *upplysning* Och så var jag tvungen att vara lite ”snorkig” och nämna hur oerhört vackert jag tyckte att det var ute… Hehe!

    • Ja jösses, en del saker kan man inget åt -typ vädret- och då blir ju inget bättre av att man gnäller i tid och otid? Det enda jag grinar om är allt JOBB snö och vinter för med sig, men att mala på om det jämt gör ju mej bara bitter :P
      Kram och låtom oss omfamna vädrets makter, hihi ❤️

  6. Tack för din kommentar igår! Jag var så sur och ledsen hela dagen! Skönt att veta att det finns många som förstår precis.
    Hoppas att förkylningen ger sig snart! <3

  7. Nej men inte menade jag att man inte kan gå på en wokshop någon gång då och då. Men det förstod du nog. Jag menade de som hoppar hit och dit mest hela tiden och som till och med undervisar i olika stilar, i min värld går det liksom inte att ta på sig olika mind set för varje timme och olika stilar. Då blir det gröt och pyttipanna i skallen :) Kram på dig!

    • Jag har ju själv varit en hoppjerka och vet vad det gjorde med mej, så jag skulle verkligen unna alla yogasökare att hitta hem. Väljer ju också mina workshops idag, ävenom jag gärna går på dem som ordnas här i trakten, men jag går ärligt mest för att jag är nyfiken på människan (som igår med Malin). Kram och Sat Nam :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s