med sat kriya ut i skogen.

img_20161120_154000.jpg

Det är mycket om och med vädret nu. Alla tycker något. Känner något. Jag är mest bara. Är. Spöregnar det så gör det. Blåser det, ja, då blåser det. Snöar det, okej, jag suckar över jobbet det innebär. Men ändå, det är vad det är. Jag kan inget åt det. Och ävenom jag såklart fryser när blåsten går genom märg och ben, så dras jag inte längre med som förut.

Mest är jag tacksam. Över det lugna och fina inuti. Ja, det är där igen, som om det aldrig varit borta.

Så slår det mej. När jag springer i skogen. Att jag gör ju Sat Kriya igen. Kan det vara så enkelt. Kan det?

img_20161120_132944.jpg

Det går inte fort idag. Jag är varsam med kroppen. Den har ju precis vaknat. Men värmen, pulsen och flödet av energi är så otroligt påtagligt. Rörelsen. Allt det som fattats mej ett bra tag.

Skogen doftar november. Getpors, förmultning och stillastående vatten. Jag inhalerar, njuter och lever. Nästan så jag börjar gråta. Så håglös som jag varit. Men att det vänt. Äntligen.

Sat Kriya. Hatkärlek. Min yogiska triggerpunkt. Min kraftkälla. Som friskt vatten. Hälarna inborrade i sätet, armarna invid öronen, pekfingrarna mot himlen. Navelpunkt. Mantra. Fokus. Hela jag behöver vara i hela mej för att det ska fungera. För att det ska gå. Sat Nam Sat Nam Sat Nam Sat Nam Sat Nam.

Ren kapitulation. Back to basics. Men det allra mest kraftfulla basala. Kundaliniyogans flaggskepp.

Allt dethär tänker jag på. Medan hunden går ner i varv och fogar sig till mina långsamma steg. Medan han tittar upp mot mej för att kolla att allt är som det ska. Det sällsynta samspelet oss emellan. Långa stunder då vi bara är. Lufsar.

img_20161120_153927.jpg

Han är fin. Den yngsta. Vi har inte dragit så jämt hittills. Hans äldre bror (fast inte på riktigt) är min springhund annars, men småningom har denna vildunge och jag hittat ett sätt att förhålla oss till varandra. Han får krämat ur mer fart ur mina ben och jag får lugnat ner honom.

Idag var det mjukt på alla sätt. Kanske för att jag bara var så lycklig att jag ville ut i skogen och att jag kunde gå ut. Kanske för att jag började dagen med min stund Sat Kriya och satte intentionen för hur jag ville hur dagen skulle bli, ja, för hur jag vill att resten av vintern ska bli. Sat Nam.

13 reaktioner på ”med sat kriya ut i skogen.

  1. Så himla härligt..!
    Att förhålla sig till varandra. Nu kom jag och tänka på mig och ungkatten. En kaxig rackare som inte alls kunde ta över tronen efter min tidigare älskling (numera på gröna ängar) ELLER hans lugna gammelbror.
    Men som du säger; vi är. Och har börjat acceptera varandra, även om vi sällan myser.

  2. Hälarna inborrade i sätet, betyder det suchi? Att du viker in tårna, och sitter på hälarna, du vet min värsta position?
    För övrigt håller jag helt med dig om vädret, här är det 34 grader varmt idag, klarar inte av att gå ut, jag kokar! Kram

  3. Fantastisk beskrivning om hur man känner in varandra. Det är ju alltid så med nya medlemmar i familjen. Det tar lite tid innan man vet vilken takt man ska hålla. Kärlek på det! Kram (förövrigt mår jag illa bara av tanken på att sitta länge med hälarna i rumpan)

    • För mej är det en viloposition, både med fotryggarna i golvet och den som Annika nämner ovan när man viker in tårna. Mumma för mina ben. Men vi är så olika och tuuuur det ♥ ♥ ♥

  4. Åh den där översta bilden med en mjuk stig i skogen, där vill jag gå! Minns när jag gjorde en kriya (stress-set for kidneys and adrenals) hela jullovet och tyckte att det var det bästa lovet ever! Fattade inte förrän efter att yogan gjorde det.. Planerar en workshop! och där ska Sat Kriya vara navet tänkte jag och nu är jag läser här så är det rätt beslut. Kram♥

    • Jag och Sat Kriya har ett komplicerat förhållande :P Jag vet hur gott den gör mej, men den kräver en del (disciplin om inte annat…). De klasser jag haft Sat Kriya i fokus har varit speciella, det blir nästan en energi man kan ta på, mäktigt.
      Kram!

  5. Dina bilder… Så vackra. Och jag känner igen känslan. Att bara vara. Jag tycker själv att det är underbart att springa nu. Det regnar – och? Gör det något? Luften blir hög och lätt att andas. Jag blir inte för varm, jag bara tar mig fram.
    Naturen. Ljuden. Luften. Tiden. Att bara få vara. Själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s