svepte bort den unkna lukten och dammet som lagt sig.

img_20161128_112340.jpg

Jag hade ynnesten, igen, att vara med ett par dagar av yogalärarutbildningen i Vasa. Det är ett tag sedan, som jag på riktigt upplevt att ett yogasammanhang gett mej något särskilt. Små insikter och bliss, javisst, men inte så att det klingat an mot något på djupet. Nu väcktes något – knackade på dörren till det som varit ordentligt inkapslat i höst. Ja, kanske ända tillbaka till i vårvintras.

Jag satt med huvudvärk på lördagens sadhana och visste inte hur jag skulle hållas upprätt. Jag var trött, yr och pms:ig. Hungrig. Liten. Suckande.

Sedan började en omvälvande dag. Inte omvälvande som i stort och yvigt, utan som i det knappt förnimbara. Som ett stilla regn inombords. Hela dagen ägnades åt Sat Nam Rasayan, kundaliniyogans healingteknik*). Det är inget man lär sig på en dag, men under lärarutbildningen får man en nypa teori och en nypa pröva på. Jag minns när vi hade detta då jag själv gick utbildningen, och hur jag bara ville springa ut! Jag hade noll koll på mitt space, noll koll på närvarandet och det bara kröp i mej.

I lördags var det något helt annat.

Jag kunde vara i mitt space. I min närvaro. En välsignelse att få landa i det allomfamnande. Om så bara för korta ögonblick. Bara få smaka på vidden och bredden av att vara här & nu med alla sinnen och allt som är runtomkring.

Vi pratar om expandering. Om att vara i sin kropp fullt ut, men samtidigt ta in allt som finns utanför. Som att inte längre bara omsluta sig själv, utan även innesluta andra och annat i ditt space. Vara fullkomligt närvarande och vibrera tillsammans med allt skapat. Det är låter väldigt stort, ogripbart och märkvärdigt. Fast det är inte det. Det är ren och skär närvaro. Meditation.

Jag inser att allt jag inte gjort i yogan senaste månaderna.  Inte  gjort. Hur det har frigjort något annat. Ett utrymme i mej, som nu är bäddat för närvaro. När jag drastiskt klivit av prestationstrappan och föreställningen att jag måste göra något i yogan.

Jag inser också att all tjära jag trampat runt i. All ovilja. All håglöshet. All irritation. All frustration. Allt. Bottnar i att jag haft ett tunnare ytskikt. Det är som att allt det som är jag haft sprickor och hål, jag har läckt ut energi och jag har varit alltför mottaglig för skit, onödigheter. Allt har kommit för nära och jag har inte kunnat värja mej.

När vi för n:te gången mediterade tillsammans i lördags och när vi för n:te gången praktiserade närvaro tillsammans, så radade sig aha-upplevelserna likt ett pärlband. Hål fylldes igen. Revor drog ihop sig. Och jag kunde vara där. Där! Och jag kunde ta in och omfamna allt i rummet. Och tårarna som länge hållit sig tillbaka, dansade ner längs med kinderna i pur tacksamhet. Ingen dramatik, ingen vånda, inga avgrundsvrål som behövde ut. Bara det stilla regnet, som svepte bort den unkna lukten och dammet som lagt sig.

Timme efter timme. I meditation. I närvaro. Bara avbrott för kisspauser, mandarinpauser och lunch. Om och om igen tillbaka in i det egna spacet, öppna sinnena, känna tyngden i kroppen, vara i allt det fysiska, men samtidigt vara i rummet, alla ljud, alla dofter och medyogisarnas närvaro och upplevelser. Vi skapade ett helande rum. Tillsammans.

Och huvudvärken rann ner längs med min ryggrad. I hålrummen lade sig ny energi tillrätta. I ärr och skavanker, smög sig en ny sorts närvaro in. Känslan av helhet och förståelse kramade om och lindade sin förlåtande filt omkring mej.

Där och då. I en av pauserna då jag skalade min mandarin, stod flera saker klart för mej. Om hur jag vill gå vidare. Om vad det är jag ska göra. Vad mitt kall är. Svar på frågor jag faktiskt inte visste att jag hade. Inte kunnat formulera.

Nu såhär efteråt ser jag en otroligt skarp bild på varför jag mått som jag mått, varför kroppen reagerat som den de facto gjort i höst och vad det är som retat mej ända sedan i våras. Det är klart nu. Fullständigt komplett och genomarbetat. Inpaketerat och levererat. Det är utstakat nu. Och jag bugar mej om och om igen. Pannan i mattan. Handflatorna ihop. Sat Nam Wahe Guru.

Och när jag tagit hand om en del praktiska och konkreta saker ska jag berätta. Berätta vart jag är på väg. Låt mej smälta lite till bara. Lite till.

 

*) Den yogiska healingtekniken
Sat Nam Rasayan betyder Djup Gudomlig Avslappning eller ”att ge sig själv till den sanna identiteten” och är en yogisk healingbehandling med en djup förankring i kundaliniyogatraditionen. Den ger dig djupavslappning både till kropp och själ. Med hjälp av Sat Nam Rasayan reduceras stress och spänningar, obalanser ges en chans att läka ut och kroppens egna självläkande krafter får möjlighet att bli effektiva igen, sinnet stillnar och helande börjar. Sat Nam Rasayan är ett effektivt redskap för att läka emotionella, fysiska och själsliga obalanser. Sat Nam Rasayans mästare, Guru Dev Singh, lärdes av Yogi Bhajan på det traditionella sättet, i tystnad från mästare till elev, men sedan slutet av 1980-talet lär han ut denna teknik helt öppet för alla som är intresserade.
[Texten saxad från Chandra KY]

13 reaktioner på ”svepte bort den unkna lukten och dammet som lagt sig.

  1. Åååå vad nyfiken jag blev nu! Lite avundsjuk också…bästa att jag skickar lite kramar innan det svarta tar över mig igen. ❤️

  2. Åh jag känner igen alltför väl, speciellt den där huvudvärken och att ibland vara som en suckande småunge genom en hel morgonsadhana för att man liksom inte kan något annat. Jag vet ju att jag ska in i det där spacet ganska snart, level två i en källare i Karlstad och jag både längtar och gruvar ihjäl mig. Du beskriver allt så j:a bra jag vill bara läsa mer!! och jag har så svårt att få till min egen practise nu och behövde så väl läsa detta. Tack och bock och kram och ♥

    • Du anar inte, Ulrika, hur nära det var att jag också skulle ha kommit till Karlstad i januari ;) Har haft kontakt med dem och hade rymts med, men jag får det inte att gå ihop rent logistiskt och utan att det blir alltför krångligt! Men istället gav helgen mej ett annat svar, Wahe Guru!
      Kram och keep up ♥

      • Det hade varit härligt att träffas men vi har kvar det och jag är säker att vi ses på en modul/yogaträff längre fram. Fint när man får svar! Kram kram

  3. Jag blir både inspirerad och lite fundersam. Timme efter timme, efter timme. Jag inser att det är en häftig upplevelse, men jag som går på gruppyoga och/eller kör max halvtimmespass här hemma, har svårt att förstå hur det känns. Häftigt! ♥

  4. Stort! Finaste själasyster, jag glädjs med dig <3 Att du låter ditt ljus lysa gör det lättare för oss andra att våga. Kärlek.

  5. Blir alldeles rörd av att läsa här idag. Min vackra vän, yogamänniska och själasyster 🙏🏻 Allt blir som det ska! Varma kramar ❤️️

  6. Ping: tusen stjärnor och om att sitta med sig själv. | yoga ♥ löpning

  7. Ping: långt om onödiga rädslor och övertygelsen skarpa ljus. – yoga ♥ löpning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s