silvertejp och bullshit.

img_20170115_105605.jpg

Jag märker det allt oftare. Jag har inte längre koderna för hur man förväntas vara och föra sig. På morgnarna drar jag på mej jackan och går ut i dagen, men det är inte samma jacka som för tjugo år sedan och det är definitivt inte samma jag som går ut. Jag har bytt ut alla mina celler många gånger om sedan -97 och väldigt mycket av vad jag trodde och visste då, tror jag inte idag och det jag vet ser helt annorlunda ut. Så mycket föreställningar och ingrott prat och bullshit från uppväxten och ett sjukt samhälle, som stött och blött allt jag en gång trott på – kvar finns ett väldigt koncentrerat hopkok, som jag känner mej alltmer ensam om och det är lite knepigt att förhålla sig till.

Jag glömmer väldigt få saker. Jag har ett tydligt kroppsminne och ett väldigt, väldigt tunt hölje kring mina känslor. Det har tagit år av yoga att förstärka och medvetandegöra mej om hur jag ska hantera allt som klampar rakt in i mej. För det är så det är. Mina känselspröt läser av ett rum på nolltid och de scannar av varje människa i min närhet. Jag kan inte värja mej om jag inte är beredd. Jag blir sjukt trött i huvudet i sällskap där jag hela tiden känner, känner, känner hur den andra, medvetet eller omedvetet, gömmer sig bakom drivor av utfyllnadsmaterial, spackel och silvertejp för att försöka dölja det innersta, viktigaste och det enda som egentligen räknas, och som inte sällan lever i föreställningen att allt den tror på och vet är den enda sanning som ger mat på bordet och ordning på loftets tomtar.

Fan, jag orkar inte med det spelet längre.

Fast jag egentligen inte vill så väller taggarna ut. Jag blir onödigt kort i tonen och hör själv hur irriterande jag är. Det hjälps liksom inte. Eller så blir jag sådär ovärdigt underlägsen, tyst och förminskad. Allra helst vill jag ju ta tag i fotknölarna på folk och vända dem upp och ner, skaka litegrann, men så gör man ju inte. Istället säger jag saker, som är onödigt arroganta, eller så säger jag något som underhåller vattennivån på all världens kvarnar.

Det är så smalt – spannet där jag inte hela tiden behöver läsa av eller själv bli avläst. Nästan jobbigast är det med alla som funnits där i flera decennier redan och nästan nitiskt vägrar följa med på min resa. Som livnär sig på att påpeka hurudan jag var förut och ler i mjugg när sprickor blir synliga. Vad är det med folk riktigt? Som sätter sig på min bordskant, sänker rösten och pedagogiskt börjar förklara sakers varande för stackars, dumma mej. Som tar orden ur min mun och sträcker sig över mej för att jag inte gör saker på samma sätt, som alla andra blinda hönor i världen.

Det är så konstigt bara. Att allt ska sitta så långt inne idag. När blev avståndet mellan hjärtat och huvudet sådär långt och snårigt? När tappade de flesta av oss bort oss själva och började tro att allt handlar om att komma så långt som möjligt, så fort som möjligt och till vilket pris som helst. Helst svepa med sig några världsfrånvarande, naiva flummisar på vägen.

Jag är ju inte dum. Det är inte rimligt att tro ifall alla iklädde sig mjuka, färggranna yogabrallor och gick omkring med en orkidé instucken bakom örat, och levde i kollektiv, skulle världen vara en bättre plats. Men jag undrar om ändå inte.

13 reaktioner på ”silvertejp och bullshit.

  1. Nähä, och varför är inte det rimligt då? Tänker jag som känner likadant. Fattar inte varför man inte kan spendera en söndag med att göra ingenting när det finns så mycket att; köpa/fixa/organisera. Jag går där med orkiden och försöker låtsas att jag gör något istället. Bara för att helvetet inte ska komma loss igen. Shit! Basta! Kramar

    • Jamen exakt så! Allt detta eviga stressande med att få världen färdig och inbillade måsten, som man lägger på hög. Möter alltför ofta människor, kvinnor mest tyvärr, som ryggar förskräckt tillbaka när jag i ett vanligt samtal kommer in på allt jag inte (!) gör – men ändå fungerar mitt liv! Ändå har vi det bra hemma och ingen varken svälter eller vadar i skräp. Istället för all tid som sätts på att försöka skapa det perfekta livet, med den största avkastningen, skulle alla må bättre av mer tid på sofflocket eller ute i naturen, i bara vara:ndet.
      Kram bästaste du!

  2. Har inget annat att säga än: AMEN och TACK. <3

  3. Kaboom på den!!
    Även om du redan sagt allt, jag fattar precis vad du menar.
    Nu kommer det en sån där lång kommentar, igen:
    Jag personligen upplever också att det hos många (som jag möter…”möter”) inte längre finns tid eller ens lust till gammalt, hederligt umgänge, sånt där som måste kallas ”irl” nuförtiden! En hälsning och önskan om att t.ex. tillfriskna eller att ta sig igenom en svår tid reduceras till ett sms med ”styrkekramar”. Jag äälskar att sitta ner, med en kopp java eller te, samtala, se i ögonen, verkligen lyssna in och bli lyssnad på, känna att Vi Finns för varandra, tillsammans. Ge tid, få tid. Okomplicerat. Ofotograferat. Vänkretsen krymper i takt med digitaliseringen, det vet jag att många tycker, men ändå får man inte till det att ses på riktigt.
    Jag tycker nog att flajiga yogabrallor och en blomma i håret med lite ängsgräs mellan tårna medan man tänker varma, miljövänliga tankar är alldeles underbart och att föredra tusen gånger före ”hur vi borde vara”.

    Och när människor tar sig rätten att tala om vad man borde tänka, hur man borde leva eller klä sig, äta, vad man ska tro på och inte…nä, då ligger problemet djupt hos dem själva och man får helt enkelt avsluta såna negativa kontakter. Om det går. Är det en arbetsplats kan det vara ett helvete faktiskt.
    Jag har nu mitt liv format så att jag arbetar (som assistent till min son) vilket är otroligt bra, men samtidigt innebär ett stort ansvar att driva allt, planera, sjösätta, vara en sjujäkel till projektledare samtidigt som man kan vara lite dålig sådan också :). Det innebär att jag har ett fantastiskt företag i ryggen, vänder mig dit med både önskan om saker, men också mina ide’er om vidareutveckling på mycket. Friheten för en typ som mig är alldeles underbar. Tidigare i livet på arbetsplatser (som jag nu delvis petar lite med för att ha igen) så har jag l-i-d-i-t för att det alltid varit någon som velat berätta för mig hur det ska vara, som du beskriver. Eller och oftare, tagit så stor plats med sitt negativa levnadssätt att jag känt mig själsdöd vid dagens slut och undrat hur man ska få fatt i sin egen lilla konstnärssjäl. Så att man inte ska behöva tejpa ihop sig själv med silvertejp. (älskar dina uttryck!)
    Jag är helt säker på att du behövs bland människorna för att du är äkta. Men det ska inte vara din uppgift att ”frälsa” andra utan du som jag måste få äga våra liv för vår egen skull.
    Sat Nam & djup tacksamhet över att du finns och delar!

    • Hear, hear! Gud vad jag gillar dina kommentarer, jag bara mumsar i mej och gläds nåt ofantligt, tacktacktack!

      När du skriver om hederliga möten så hickar jag till, för ja, jaaa vad de fattas idag. Möten utan en massa omkringligheter och abers. Möten där onödigt tjafs är bortskalat. Möten där samtalet handlar om djup. Jag är själaglad att jag har några vänner som jag kan vara i just det spacet med – där det är oviktigt var vi är, hur vi är klädda och när träffarna är.

      Jag har klippt av rätt många ”lösa trådar”, särskilt de där jag var den som jämt skulle höra av mej och som sen i mötet mest bara var tvungen att försvara hur jag lever idag. Eller där allt bara handlade om det som varit. Eller bara om dem…. En del trådar smärtar ju mindre att klippa av, medan en del inte går att klippa pga livssituation och relation (utan att gå in på detaljer). Det är i de sammanhangen jag läcker energi och ork, där skyddsnätet inte riktigt fungerar och som du skriver; känner mej själadöd vid dagens slut!

      Tack för din input och tack för slutklämmen, vårt mission är inte att frälsa, utan vi måste bli bättre på att äga oss, våra val och vårt liv. Sat Nammmm! Kram!

  4. Dum är det sista du är. Du är en av de klokaste jag känner. Och jag förstår dig. Jag orkar inte heller med spelet, eller för den delen alla skämt som följer i spåren från den som tror att man inget förstått för att man känner in hela problematiken och ser igenom. Stå på dig, gå din väg som du gör, allt gott kommer ur det och de andra får gå sin väg. Eller helst stå still som många vill. Och lite härliga yogabrallor och blommor i håret, vem blir inte glad av det?? Stor varm kram kära yogasyster!

    • ”…som tror att man inget förstått för att man känner in hela problematiken och ser igenom.”
      Precis, exakt och just så! Vet inte hur ofta jag varit i den situationen – jag står som ett fån och verkar uppenbarligen helt blåst, medan jag egentligen är så ställd av allt jag ser och förstår, att jag inte får uttryckt mej. Jag blir sidsteppad, skakad på huvudet åt och har inte chans att hinna med på tåget. Bara för att jag har ett lite ovanligt sätt att ta in saker, bearbeta och framföra. Ett sätt som idag inte är förenligt med takten, prestationsmålen och den sjuka normen. Förut grät jag oftare åt detta, att inte passa in, idag not so much, men det smärtar såklart och det är tungt att stå stolt när stämpeln lyser i pannan. Samtidigt – jag kan ta det idag och det sker allt oftare att jag går från en situation och kvar står några och undrar vad var det som hände? Hur visste hon detdär? Hur gjorde hon? Jag ler i smyg då.
      Yoga works. Yoga är. Alltid,
      Sat Nam & varm kram!

      • Jag sitter här och suger i mig det goda som kommentarerna för med sig och tänker att jag är välsignad som lyckats hitta så kloka människor som bloggar! Jag har också funderat på hur många gånger man (vi kvinnor, flickor?) genom ens uppväxt och tid som ung vuxen blivit just sidsteppad, negligerad, tystad. En märklig inställning, ofta från en slags ”gubbklubb” att vissa människors (flickors?) tankar, åsikter och känslor är inte att ta på allvar. Ni vet, patriarkatet blabla. Somliga blir kvar i detta tänket om andra människor, även kvinnor som förtrycker andra kvinnor, ännu värre. Jag upplevde återkommande som ung vuxen hur jag ibland på arbetsplatser och i olika sammanhang blev tystad, hur illa det kändes att höra eller se minspel som sa att ”din åsikt är inte viktig”. Jag var ofta fylld av ide’er och uttryckte mig högljutt och sket verkligen i att just hålla tyst. Har ofta gått mot strömmen, lika ofta trixat med kläder och hår för att undersöka hur jag skulle bli bemött. Ett mycket tungt kors att bära för jag kan inte påstå att min ”mission” alltid var rätt gentemot mig själv, men så kan det gå när man försöker negligera, diskriminera, en individ, många individer, förpassa dem till en grupp i hörnet. Detta har fått mig att bli ännu mer fast i min övertygelse att det är viktigt att alltid försöka hitta sin egen väg och att lyssna in andra människor. Som ju är så svårt ibland, särskilt när det kommer till sexism, rasism, fascism. Vare sig den är högljudd och tydlig eller så där lite i mjugg vid köksbordet. Eller helt sonika bara inställningen som finns: de här ”mys-pys-yoga-flummarna” förstår ju inte det samhällsekonomiskt viktiga med blabla. Jag hävdar alltid andra människors rätt att leva i fred och frihet och uttrycker den åsikten lite mer detaljerat i olika diskussioner på nätet och det finns ingen hejd på hur hatad och ratad man blir, endast för att vara en medmänniska.
        Så från att alltid vara Krigare för Kärlek har jag försökt att alltid behålla lugnet och vara mer taktisk, mognat lite med åren… Jag kommer aldrig ge upp. Rätten att vara mig själv. Min pappa sa alltid att det är inte farligt att gå emot strömmen, det ger styrka. Sat Nam på det!
        P.S. Har tydligen börjat spamma kommentarsfälten, sorry. — Kram!

        • Spamma på du, gotta love it!!
          Du säger så mycket och jag bara nickar – samtidigt som det ringer i öronen av Grynets ”ta ingen skiiiit”, för det härbärgerar så mycket!
          Kram krigarsyster :)

  5. Jag finner inga ord nu, men jag hör dig och instämmer i allt.
    Färgglädje, orkideer och en stor kram <3

  6. Jag inser att jag kunde skriva massor här, men får bara fram; Det kunde varit jag som skrev det… ♥
    Kram M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s