jag har varit där. nu är jag här.

Det är märkunderligt. Älskar det ordet. Under min utbildningstid var min sadhana given, jag gjorde det som mina lärare gav mej. Sedan dess har jag flutit ganska fritt och låtit mej marineras av ingivelser och sådant som korsat min väg. Jag har haft en längtan efter att liksom hitta hem och hitta en sadhana att ha med mej över tid. På riktigt.

Jag har massor av yogaböcker hemma, jag har gått en hel del kurser genom åren och idag träffar jag mina lärare ibland, men det har inte funnits något direkt uttalat om vart jag är på väg. Jag har inte heller bjudit in till vägledning på det sättet, mer än vad som blivit sagt och gjort när vi träffats. På något sätt har jag behövt ha denhär tiden på mej, sedan våren -13 då jag blev klar. Jag har behövt leva igenom alla de 40, 90 och gudvetvad-dagars jag gjort, min yogalärarroll och mitt liv – exakt såsom det har varit. Lite småsplittrat och hattifnattigt på det stora hela.

Kundaliniyogan och de tekniker jag ägnat mej dagligen åt sedan snart sju år tillbaka har hursomhelst fått mej att backa. Ta rejäla kliv bakåt för att kunna se hela bilden. Idag ser jag hur otroligt lite som behövs. Det blir lätt slagsida mot alla mattor, yogatajts, smycken och attribut man verkar behöva för att få sin practice gjord. Det är också så lätt att dras med i utbudet av kurser, workshops och klasser online. Jag har varit där. Och jag behövde det på ett plan, för känslan av samhörighet och för att jag verkligen inte visste något om yoga när jag började. Ändå är jag glad, får jag säga så?, att jag inte behöver börja med yoga idag. Jag fick börja när det ännu var ljus och lykta som gällde. Idag är det strålkastare överallt.

Så att jag nu går in i en ny fas, som jag ser det, med en enda asana att beta av och tugga i mej. Bound Lotus. Är så stort att jag nästan inte begriper det själv. Det är så bakvänt, egentligen, för yogan är långt uppbyggd så att du stannar vid en enda position i början. När du kan den, går du vidare. Inte som nu, när människan vill ha och kräver få allt serverat med en gång. Nu behöver vi stimulans upphöjt i kvadrupel för att ens hålla intresset kvar. Jag har varit där. Jag var där i nästan tretton år. Nu är jag här. I min första, enda position. Bound Lotus. Och det är så stort att jag nästan inte begriper det själv.

Jag nämner antalet år för perspektivets skull. Yoga är ingen quickfix, men om man tänker sig vilken avkastning ett äppelträd som planteras idag ger efter några år, så är det detsamma med yogan. Nu är fjorton år av yoga ingen lång tid i sig, men när jag ser tillbaka så är det hisnande hur mycket mer liv jag har i livet idag – eller för att tala klarspråk; äpplena är goda och skörden stor.

10 reaktioner på ”jag har varit där. nu är jag här.

  1. Det här är så klokt och viktigt! Du och Annika, ni har var för sig starka röster och erfarenhet mer än nog för att säga just detta, det behövs inte så mycket krångel, nej. För en liten tid sedan så såg jag i mitt fb-flöde att jag fortfarande var med i en viss online-grupp (gick ur) och där var ännu ett inlägg med standardinnehållet för en ”Väldigt Lyckad Människa” (förlåt förlåt för kräkset nu)
    ”Superdupersexig i bikini ståendes på huvudet i Asien för i Sverige kan man ju inte bo” och alla hakar på med aaa och oooo. Kontentan där var att det där det är minsann yogaliv på riktigt. Påpekade i all enkelhet att jag så nöjt funnit mig tillrätta här hemma i Sverige och att man inte ska glömma att ett medborgarskap här är som guldtackor på hög för somliga, att det är fult att klaga på det vi har gratis. Noll respons förstås.
    Det här yogakletet har liksom ätit sig fast och att nämna yoga i vissa sammanhang är liktydigt med att vara akrobat, utan att ha sagt det.
    Ja, jag raljerar lite, men..
    Jag har ibland tänkt på mitt eget spret, att jag ska ta reda på mer om vad som är jag i yogan, vad yogan är för mig. Och nästan ett dåligt samvete över att man ”borde göra mer”. Men under en mycket lång tid har en liten rörelse med kraft nedtagen från universum till mitt hjärta gett mig klarhet och kraft och självkärlek. Tar’t från där. Klart slut. Sat Nam.

    • Spretet behövs en tid, ibland och så, men det finns något skönt hängivet att våga välja den egna inriktningen och den riktning som känns helhjärtat som ens egen. Det är svårare idag, vill jag påstå, när vi blir bombaderade med intryck, information och input från alla håll. Alla! Kräver lite mer guts, helt enkelt, att välja bort och stå stilla i flödet.
      Kram och Sat Nam ♥

  2. Inser att jag har 15 år i yogan, jag började när mellandotter var ett och snart fyller hon sexton. Det måste nästan firas. På något sätt för min del tycker jag att kundaliniyogan står utanför allt det där. Jag hänger aldrig på sociala grupper på nätet där man diskuterar yoga för att det känns som kundaliniyogan inte riktigt passar in där och det är helt ok för mig.. Men jag gillar fina tights men det är inget måste, shoppar inte mycket (alla cash går till döttrarna och mat:-). Kram

    • Yogafirande, jaaa ♥
      Känner som du att i mainstreamflödet av yoga så ryms inte kundaliniyogan in, de facto ryms inte den autentiska yogan in riktigt nånstans. Jag inser att det låter lite arrogant och pretto att säga så, men det är den känsla jag har. Allt måste vara ”så i tiden” för att få vara med liksom.
      Kram och ja, såklart vill man ha fina tajts, det handlar mer om att det är så lätt att dras med och tro man måste vara utrustad till tänderna förrän det räknas.

  3. Jag instämmer(!) – är också glad att jag inte börjar med yogan nu. 1996 fanns det ett enda ställe att gå till i Göteborg (och det finns fortfarande kvar). Det fanns inte mycket böcker (på svenska) heller. Ändå, jag gillade det avskalade som var då. Nu kan vem som helst ge ut en yogabok, stjäla av andras material och posa i tjusiga kläder på en strand. Rys! Då är det tacksamt att man kan dra sig undan, lyssna inåt, göra sin grej och strunta i allt annat.
    Njut av äpplena! <3

    • Precis, det är likadant med tränings- och matböcker – har du ett namn så får/kan du ge ut vad som helst, vilket skrap på ytan som helst.
      Njut du också ♥

  4. Känner som du när det gäller när vi började och som vi sagt, processen tar sin tid. När jag började så startade min yogastudio som första ställe i Örebro med yoga. Och jag är på mitt sjuttonde år! Och känner hur lite jag vet :)
    Min lärare säger också att man går från det stora ”yviga” till det mindre och att man helt enkelt ser andra saker i det lilla formatet som just EN asana,kriya, sadhana gör. Jag känner väl igen mig i att skala ned och där hitta det stora.

    • Ja, ju längre yogan bubblar i mitt liv, desto mindre vet jag :) och samtidigt blir jag mer okej med att jag inte vet något :)
      Kram ♥

  5. Åh, var du så nybakad yogalärare när jag fann dig i bloggarnas värld! <3

    • Du hittade nog mej långt innan jag blev yogalärare till pappers så att säga :) Vägen var krokig fram till 2011 då jag började kundaliniyogalärarutbildningen.
      ♥♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s