söndagen, skogen och träningen.

img_20170122_150147.jpg

Vår yngsta hund, en av springhundarna som jag kallar dem, har haft en infektion och går på penicillinkur som bäst. Då springer vi inte, men att vara ute gör både honom och mej gott. Vi har ännu lite problem att kommunicera och är inte på långa vägar lika samspelta som jag och mellanhunden. Han är lite hispig och går lätt på övervarv. Nu antar jag att han sussar sött efter vår lilla strapats idag.

img_20170122_150312.jpg

Pluttskrutten. Vår bokstavskombinerade tonåring.

Jag springer inte så mycket nu. Det är ett medvetet beslut. Jag vill inte slita mer på kroppen än vad jag klämmer ur den i styrketräningen. Det är en ständig avvägning att lyfta relativt tungt, men samtidigt vilja springa. Jag har låtit mej luras av kroppens fenomenala förmåga att skyla över hur sliten den faktiskt är. Inte riktigt sett det som att jag tränar rätt tungt och att kroppen nog är påverkad trots att jag inte alltid får träningsvärk av lyftandet.

 

Jag hade tänkt att vi går en bekant runda, men så ser jag ett sidospår där man cyklat med fatbike och jag kan ju inte låta bli att vika in på det. Jag vet att det i princip är omöjligt att villa bort sig just här, eftersom skogen är inramad av vägar, tågspår och ängar. Ändå…

Vilse går vi ju inte, men fatbikeslingan går ihop med en skogsväg och jag besluter att fortsätta åt det håll cyklisterna inte åkt. Slutar ju såklart med att vägen tar slut vid en vedstapel mitt ute i ingenting. Någon har gått vidare med stora stövlar, så jag chansar och trampar vidare i spåret, som naturligtvis går upp i rök, eller ris bokstavligen.

Tråkigt att gå samma väg tillbaka, så jag beräknar att vi borde komma ut till en tvärgående skogsväg småningom.

Småningom.

img_20170122_114522.jpg

Fem tänkta kilometer blir till det dubbla innan jag stampar snön av skorna hemma på gården. Med ett fniss i mungiporna. Så himla typiskt mej att ställa till det och hamna i obanad terräng, men samtidigt är det just det som gör att jag aldrig tröttnar på att vara ute. Lite vardagsäventyr sådär.

Och när jag checkar av pulsklockan så säger den att det tar femton timmar till full återhämtning. Vet inte hur många gånger den där klockan barskt uppmanat mej till vila?! Inte sällan som jag efter en längre promenad gått ut i garaget och brötat loss och sen inte riktigt kopplat segheten efteråt med att jag nog borde ha nöjt mej med promenaden. Jag har bestämt mej för att vara mer lydig nu. Var sak på sitt klockslag liksom.

12 reaktioner på ”söndagen, skogen och träningen.

  1. Låter klokt att du tar det lugnare med löpningen. Verkar som ni fick ett litet skönt äventyr ändå! Och hunden är såå fin. Pulsklocka, kanske vore något?? Och så undrar jag fatbike? Har aldrig hört det ordet förut. Nå, jag hänger väl inte med helt enkelt! kram!

    • Just love to run, men springer också ”lätt ihjäl mej”, så jag får portionera balanserat :)
      Jag hänger inte upp min träning på pulsklockan, ibland kör jag bara Runtastic-appen på telefonen, för det jag i princip använder både klockan och appen till är att registrera kilometrar, det vill nörden i mej hålla reda på – resten kommer bara på köpet så att säga. MEN, för att lite ha koll på var jag ligger med återhämtningen är pulsklockan fantastisk – särskilt i perioder då jag tränar lite mer och tyngre, blir lätt att jag tar i för mycket och ofta. Hellre då att klockan hojtar ‘vila människa’ än att jag tvingas, ofrivilligt, ligga på soffan i med förkylning :)
      Hihi, fatbike är en cykel med feta hjul helt enkelt. De är inne här sen ett par vintrar tillbaka, googla så ser du att de passar fint att cykla med i snö.
      Kram!

  2. Hehe! Hög igenkänning.
    Men oftast går det ju bra, även om det blir längre än tänkt. Lätt värt det, när man hittar nya stigar/vägar. :-)

  3. Har heller aldrig hört om fatbike. Men jag gillar skarpt dit vardagsäventyr. Hunden är underbar. Tror att ni egentligen passar alldeles utmärkt ihop. Kramar!

    • Du får ta hjälp av google och kolla in fatbikes ;) skrev lite åt Annika här ovan också.
      Ja, han är fin, ett riktigt praktexemplar till beagle, men han kan mina triggerpunkter, haha.
      Kram!

  4. Jag tycker det låter så härligt att ge sig ut i skogen och bara gå dit näsan pekar!

    • Det ÄR härligt och det är därför jag inte kan låta bli stickspåren! Gör ju absolut inget att komma på omvägar om man har hela dagen på sig, men är det tajt om tid kan det bli väl spännande ;)

  5. Låter härligt men lite läskigt, jag som har så dåligt lokalsinne skulle bli rädd att gå helt vilse. Men skönt att ha tid att vara i skogen så länge. Kram

  6. Måste ju ha varit ganska skönt ändå att veta att du egentligen inte kunde gå vilse!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s