my kind of livskvalitet.

img_20170204_111739.jpg

Har sannerligen rört på påkarna i helgen. Bästaste, sköna, avkopplande. Det brukar vara denhär tiden då jag får årets första storlängt ut. Och jag ser till att det finns utrymme för det också. Vill inte ha helgerna fullproppade med program (vill jag visserligen aldrig), utan är noggrann med att ha alla möjligheter att vara ute. Länge.

Så rogivande nu. Milt och färglöst. Det är fortfarande snöfattigt och skidspåren lyser med sin frånvaro längs stigarna. En del grymtar, jag jublar. Aldrig förut har jag kunnat vara så mycket i skogen en vinter som i år. Stigarna är nedtrampade och bär både matte och hundar. Bara ställvis är det plumsigt och slirigt.

img_20170205_110535.jpg

img_20170205_121359.jpg

Sprang med hundarna igår. Eller sprang och sprang. Vi förflyttade oss i sakta mak, sådär mjuklufsande som jag njuter allra mest av. Går inte att dra på alla cylindrar på oländig, vintrig stig med två entusiastiska hundar i bältet – på noll komma noll sekunder flyger jag som en vante om jag råkar snubbla. Så vi lufsar i godan ro.

En och en halv mil betade vi av. Var sugen på en längre runda, men beslöt att spara karamellen till idag och ta med mej annat än hundsällskap. Sagt och gjort. Hämtade upp en stycken syster imorse och parkerade bilen mitt ute i ingenstans.

Vi har gott om träsk och myrmark. Dagens mil avverkade vi till stor del längs med och över dessa. Tycker det är så vackert med det karga landskapet, de knotiga träden och vidden. Det ger mej känslan av att vara längre norrut än vi är.

Nu sitter jag här med väderbitna kinder och tackar gudarna att jag får och kan göra det jag allra mest vill. Att jag har friheten och möjligheten att vara ute så mycket som jag är. Jag vet många som gärna gjorde som typen i Anslagstavlan i sitt liv och kalender, och prioriterade hjärtesakerna framför ”måstena”, men som endera inte vågar, tror att de kan eller inte ens får av olika orsaker. Jag kan kanske verka egoistisk i mycket och verka lite besynnerlig som ofta väljer att göra saker ensam, men för mej är det självklart och det mest naturliga.

Sen jag tog över rodret i mitt liv har det sänkt sig ett lugn över mej. Jag vet vad jag vill -och inte vill!- och det är viktigt för mej att göra sådant, som gör att hela mitt system nynnar av glädje. Jag vill inte sitta fast i en överbokad kalender, jag vill ha möjligheten att dra på mej understället när som helst, inte vänta till nästa veckas tisdag då det eventuellt kan finnas en lucka.

Dethär är my kind om livskvalitet.

6 reaktioner på ”my kind of livskvalitet.

  1. Låter som my kind of livskvalitet också <3

  2. Åh så härligt, jag får tänka att allting har sin tid här hos mig. Men tid ute i naturen ger så himla mycket. Du inspirerar massor! Kram

  3. Precis vad jag också kallar livskvalitet! Förr, när jag hade kontorsjobb med mer fasta tider, kunde jag nästan börja gråta om det var fint väder och jag längtade ut men var tvungen att gå på en massa möten. Att kunna ge sig ut i naturen en helt vanlig vardag är guld värt!

    • Det har tagit rätt många år för mej att acceptera mitt nine to five-jobb, eftersom det så effektivt tar kål på finvädersspontanitet :) Men idag är jag oftast fine med det, så länge jag ser till att hålla helgerna så tomma och fina som möjligt och alltid tar chansen till lunchpromenad när tillfälle ges!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s