det sista jag behöver är ”jamen…!”

img_0274

Har sovit och sovit och sovit. Känns som att det läkt massor, rent konkret, men också på subtila plan. Så mycket som pågår i huvudet på mej just nu. Det pirrar och puttrar av något, som inte riktigt vill visa sig helt tydligt. Min rationella sida får spunk och roffar åt sig lite väl mycket hjärnkapacitet.

Fast jag vet ju att allt hänger ihop. Inte minst efter alla timmar med bonussömn senaste dagarna. Och den långsamhet, som kommer av att vara sjuk och tid finns att tänka tankar till punkt.

Jag skrev idag på Instagram om hur jag bytt väg och riktning hur många gånger som helst. Bytt intressen och ändrat mej. Jag har knölat ihop dumma beslut, gjort om och gjort rätt. Och allt har varit en del av min resa mot den jag verkligen är. All förändring finns till för att vi ska hållas levande och fulla med lust. Så när någon säger; jamen, du sade ju… jamen, en gång gjorde du… jamen, förut tyckte du… jamen, du hade ju redan tagit ett beslut… Så rycker jag bara på axlarna och säger; du vet, det enda vi säkert vet är att allt förändras och att vi en dag ska dö.

Och just nu är jag mitt uppe i en twist, helomvändning och förändringslängt inkl. beslutsångest.

Det sista jag behöver är ”jamen…!”

Jag är som en flipperkula mellan resor, som precis ska beslutas, planeras och bokas. Jag vet ena dagen exakt hur det blir med min Sat Nam Rasayan-utbildning, men nästa är jag villrådig igen. Över allt är ett paraply av tröttma uppspänt – all information, som bara vräker ner, klimatet på nätet och känslan att den ständiga uppkopplingen snart är intravenös och omöjlig att få ut ur systemet. Längtar efter någonsorts pilgrimsvandring, utloggning och istället för dyra utbildningar lära mej längs med vandringen, både bokstavligen och rent bildligt.

Det är liksom för mycket av allt och trots att jag har verktygen för att stänga ner och av, är det svårt att se klart när allt bara snurrar fortare och fortare.

Bara i vilan. I sömnen. I tystnaden. I nedkopplingen. Får jag den ro, som jag tydligen är i stort behov av nu. Och i min sadhana såklart. Min bundna lotus, där strävan är att nå tårna med mina fingrar, knyta ihop och skapa en evighetssymbol. Det är min fasta punkt. När jag knyter ihop mej själv. En yogisk kokong där fjärilen får utvecklas i lugn och ro.

4 reaktioner på ”det sista jag behöver är ”jamen…!”

  1. Jamen ja! Ja! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver.
    I skrivandets stund är jag vän med uppkopplingen, men i vanliga fall påverkas jag (som du vet) ganska mycket av vad som skrivs på sociala medier. Är detta allt liksom?
    Och pilgrimsvandringen finns i mina drömmar med. Jag hoppas till och med att den blir verklighet en dag. Nu väntar jag på att W ska bli större men sedan tänker jag mig att det ska bli en vandring med hela familjen och längre fram den riktiga pilgrimsvandringen. Fast den får jag kanske göra ensam.

    Vila och njut av livet i din kokong fina! ❤

  2. Har läst här men inte riktigt haft orken att kommentera. Ja jag vill också sjunga långsamhetens lov men utan sjukdomsbiten..♥ Jag tänker också att de skönaste besluten är när man bara vet, då är det strunt samma om någon säger jamen.. för då är man stark i sitt beslut. Men jag är också inne i en del velande även om jag nog innerst inne vet vad som måste göras. Kram♥

  3. Jag är med dig. Har samma snurr på olika beslut, men VAD vill jag egentligen?! Och så nätet som snurrar för mycket. En lååång vandring vore underbart, tror jag… kram!

  4. Tack för orden och värmen, kära ni ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s