inte en gateway till änglakörer.

Jag har skrivit om det säkert tusen gånger förut. Bland annat här. Vikten av att vara trogen sig själv. Göra det som ska göras. I alla väder. Jag tänker ibland att det har egentligen inte stor skillnad vad vi gör, utan det viktigaste är att vi gör. Just yoga och meditation besitter en särskild kvalitet och frekvens, såklart, men att även på andra sätt hänge sig åt tekniker, som lyfter ens välmående.

Jag kan inte föreställa mej ett liv utan yoga idag. Eller jag kan, men det är inga trevliga bilder jag får framför mej. Bröstkorgen snörper ihop sig bara vid tanken.

Den stora skillnaden, när jag ser tillbaka, är att idag är berg och dalbanan i min yoga betydligt mindre skrämmande än den var i början. De första åren när jag yogade mer sporadiskt, så var livet i sig rätt omvälvande med livskris och oändligt mycket sökande. Men ju mer kontinuitet jag fick in, desto större effekt. Och när effekterna väl satte in så var det med ett brak! Flera brak! Sådär jobbigt det bara kan vara när man bryter ihop av gråt i en yogaklass eller en obändlig ilska bubblar upp. Upp och ner. Ner och upp.

Idag är det inte så tvära kast. Inte så att det är kontrollerat på något sätt, utan yogan har helt enkelt gjort sitt jobb. Jag förnimmer på djupare plan än att det plötsligt blåser in åskskurar och hagelstormar. Visst, jag kan ilskna till även idag när jag yogar och det kan vara skrikjobbigt i en meditation, men det blir inte sådär dramatiskt.

Det är inte heller så dramatiskt i livet längre. Naturligtvis hänger det ihop. Det jag har tagit hand om i min yoga och meditation, det stör mej inte heller i vardagen. Inte på samma sätt åtminstone och jag har inget behov av att vara dramaqueen längre. Jätteskönt. Otroligt skönt.

Skulle jag inte vara min sadhana hängiven och ha tillit till att den bär mej, skulle nog mitt liv se helt annorlunda ut. För det är ju inte precis så att det är lättgjort alla dagar. Gud nej. Det är inte heller så att svaren står på kö och väntar på att få komma till tals, utan det är nog snarare så att man sitter där i sin meditation och försöker låta bli att skriva to do-listor och kom ihåg-lappar. Men det har ändå otrolig effekt! Bara det att hållas på yogamattan en stund om dagen gör skillnad. Stor skillnad. Avgörande skillnad.

Jag tror att de flesta av oss måste påminna oss om att ens sadhana inte är en gateway till änglakörer och insikt om livets mening. Utan snarare ett sätt att fånga in och hålla ihop sig själv och en stund varje dag luta sig mot allt det vi inte vet. Det är en sorts trygghet. Inte minst när det kommer till att lita på sig själv.

En reaktion på ”inte en gateway till änglakörer.

  1. Känner igen jättemycket, och jag försöker också skala av den här våren till något mer långsamt. Hi hi, jag har inte märkt av några änglakörer nu i min sadhana, vet inte ens om jag riktigt lyckats hålla ihop mig själv. Men jag gör. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s