inga omvägar runt yogamattan.

img_20170321_094903_885.jpg

Uppåt och neråt i min bound lotus. Där jag ena dagen bugar mej neråt med lugn och nästa dag vill jag inte överhuvudtaget. Som igår. Sista minuterna suckade jag djupt, ofta och länge. Skruvade på mej. Och precis när jag gav upp så klingade timern till – skönt att jag höll ut ändå. För det är något särskilt att hålla ut. Keep up.

Vad jag avskydde keep up när jag började med kundaliniyoga! Det var som ett hån att höra när hela jag skakade av ilska, utmattning och allt däremellan. Jag kunde inte för mitt liv förstå vitsen med att känna som jag kände och att det i förlängningen skulle göra skillnad till det bättre. Kunde. Inte. Fatta.

Tills jag förstod. Och upplevde.

Det är inte vackert och det är inte fluffigt, mysigt. Det tar också tid att se och uppleva effekten av att göra en jobbig meditation, till exempel som den i klippet nedan. Jag trodde jag skulle explodera av ilska och frustration när jag gjorde den för några år sedan. Otroligt utmanande. Men att ändå ta sig igenom, keep up, och efteråt både känna sig lättad, stolt och väldigt mycket starkare. För det jag klarar av på yogamattan, det har jag lättare att deala med i livet också.

Hur många gånger som helst har jag smitit undan (gör det fortfarande), hittat på undanflykter för att slippa göra en jobbig kriya eller meditation. Skyller på inre rösten, som säger att det inte är detta jag behöver och får jag inte lite ont i axeln?! Visst, ibland har rösten rätt, men tyvärr oftast inte. Det är himla skönt att pyssla med det som känns bra och det är såklart inget fel i det, men att våga vara nyfiken och våga gå lite djupare har en annan sorts utdelning. Jag hade inte varit där jag är idag om jag fortsatt tassa runt i bekvämlighetsyogan.

Så de dagar när bound lotus triggar mej rejält, så är jag faktiskt tacksam. Då vet jag att jag gör rätt. Det gör också att jag lättare kan förhålla mej till mitt egos undanflykter. Jag lyssnar inte, helt enkelt. Jag gör istället. Det är liksom lättare att stöka undan det som ska göras, än gå omvägar runt yogamattan. Get the shit done, som man säger. Eller som jag skrev på Instagram idag:

Vad jag gör när jag yogar? ✨ Jag tar hand om min kropp och rör den, som det är tänkt att den ska röra sig. Jag stillar mej och mediterar för att se mer klart, ge saker dess rätta proportioner och för att inte glömma vem jag är. Jag yogar för att det är mitt sätt att förhålla mej till alltings förgänglighet, för att inte dras med ångest och för att det är mitt ankare i en alltmer galen värld. Sat Nam. ✨

På bilden gör jag crow pose, inte bound lotus.

4 reaktioner på ”inga omvägar runt yogamattan.

  1. Så bra inlägg om kundaliniyogans innersta kärna. Jag vet första gången jag var på en workshop med Guru Dharam så bara fattade jag inte hur man skulle kunna sitta så länge i en jobbig meditation med armarna ut. Det fanns inte på min världskarta.. Keep up:-). Känner också igen min dagliga långa Ek Ong Kar, ena dagen blir jag så frustrerad eller trött eller så går det bra. Bara att göra, inte skjuta upp. Kram fina yogasyster!

  2. Håller med Ulrika här ovan, det här är yogan kärna. Men inte bara KY. För jag upplever det hela i min yoga, precis som du gör, jag stannar i det obekväma, i de andetag, minutrar som jag ska och helst vill jag inte vara där, men allt kommer av att faktiskt stanna. Att göra det jag ska. Jag har hittat på tusen undanflykter men kryper sedan snällt till korset för numera går det inte att vara utan det hela. Det går helt enkelt inte. Kram kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s