inte fullt så ljusskygg längre.

img_20170331_1757552.jpg.jpg

Ljuset! Det var något galet fint över ljuset igårkväll (idag snöar det…) och jag kunde inte låta bli att leka med kameran på ett litet skrotupplag. Känner mej blek och tunn, sådär som det kan vara när vintern släpper taget. Jag ser framemot lite mera power och känslan av balans.

Det är liksom tudelat. Jag har verkligen inte halkat omkring på en stupkant senaste året, men det oaktat har jag haft mer tvära kast inombords än vad jag sagt högt. Eller ens erkänt.

Den här tiden ifjol trasslade det till sig. Saker hände. Saker förändrades. Och jag var mitt uppe i angsten kring min kommande NovaSure-operation. En del grejer blev kvar i ON-läget och gamla utmattningar gjorde sig påminda. Det har tagit tid att erkänna, som sagt, för mej själv. Nu gör jag det, och det är smått omvälvande när allt blir så skarpt, så tydligt.

*** *** *** *** ***

wp-1491041433650.jpg

Jag har slutat förminska yogans och meditationens kraft. Det är fantastiskt hur teknikerna fungerar och att det är sådan skillnad mellan att vara hängiven och att inte vara det. Jag var inte överdrivet hängiven ifjol. Så är det bara. Nu är jag det och nu vänder det också. För nu vill jag ha förändring. I sanning komma vidare och ta itu med de surdegar, som envist biter sig fast.

Det handlar inte om stora, radikala förändringar. Inte heller om storslagna planer. Mer om bestämdhet och medvetenhet. Vara stabil i min yoga, hålla mej kvar i meditationens kastvindar, och ha tillit. Tillit till effekten, inte till mej själv som känslomänniska. För det är ur den dagliga disciplinen, som de bästa stalltipsen föds och de beständigaste besluten seglar upp. Inte ur det dagliga racet, vardagssuckarna och när huvudet är långt nere i sanden.

Så trots att allt i princip varit som vanligt, så har det inte det. Glad att jag äntligen ser allt för vad det är. Kanske en släng av överdriven analysering, men samtidigt tror jag inte på att rycka på axlarna för länge. Nog vet man om något skaver och nog vet man att det sällan reder upp sig utan åtgärder – varför vänta tills blåsan bultar och spränger? Nä, jag stack hål på den nu, så läkningen kan komma igång.

Hej vårljuset, nu är jag inte fullt så skör och skygg längre.

8 reaktioner på ”inte fullt så ljusskygg längre.

  1. Vi vet ju egentligen vad som gäller <3 Att stanna. Stabilt. Det där svåra när det blåser både inuti och utanför kroppen. Och tänk ändå hur långt du tagit dig på det här året! Fina fina du. Kanske är vi redo för det riktigt ljusa ljuset nu?! Stor kram

    • Tänk att jag själv tycker allt stampat på stället senaste året… så tack för dina ord, de gav mej orsak att tänka om och tänka rätt ;)
      Kram och ja, come on ljuset!

  2. Just det, sticka hål på blåsan! Helt klart. Så bra du beskriver det. Kramar

  3. Låter skönt att du känner att du hittar balansen igen. :-) <3
    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s