sett genom klokhetsglasögonen.

Lättnad. Jag är äntligen tillbaka i mina egna skor. Jag vet inte riktigt var jag har varit, varför och vems skor jag råkade ta på mej i misstag. Sett i backspegeln, på yogiskt vis, så var det förstås för att lära mej något. En livets latläxa. Tillika är det lite småjobbigt att inse att hur medveten man än håller sig, så silas inte allt automatiskt genom klokhetsglasögonen.

Så många saker som plötsligt bara är som de ska vara och sådant jag inte kunde ta beslut om i vintras visar sig vara enkelt att ta ställning till nu. Typiskt tecken på att huvudet varit trött, men börjat återhämta sig.

Jag kommer alltid vara nykter utmattad, som jag kallar det. En gång utmattad och du kommer alltid ha större beredskap, lägre tröskel och vara mer mottaglig för stressrelaterade händelser i ditt liv. Det behöver inte ens vara någon stor sak, men när något kommer smygande från ett håll och något annat från andra hållet. Ja, de många bäckarna små.

Jag vill mycket och det är oftast en bra sak, men i perioder då jag levt ut lite mera och låtit kreativiteten fylla kalendern, så har baksidan också blivit väldigt tydlig. Det är lätt att vilja och planera, svårare att hålla ut och orka. All planering baserar ju sig i princip på att planen håller – när den inte gör det och livet kommer emellan, det är då det kan börja slira i energibanorna.

Och när det slirar. Ja, då tappar jag både mej själv och det jag behöver för att vara balanserad. Jag som var så förälskad i att springa i skogen för ett par år sedan insåg nyligen att jag visserligen varit en hel del i skogen, men de lite längre äventyren, som jag njutit så av, blev aldrig av. Lite samma känsla hade jag i yogan innan bound lotusen kom till mej, det var rastlöst och halvfärdigt.

Men vartefter vinterns dumma tröttma börjat lägga sig och vartefter jag betat av kalenderns alla hållpunkter, så har nu äntligen löpskorna suttit mer på fötterna än stått i hallen. Det har blivit roligt att styrketräna igen och kroppen är liksom okej med att jag utmanar den. Min sadhana har vuxit och ur min bound lotus har de mest sällsamma effekter sipprat fram. Allt har börjat ordna upp sig.

Jag tror att jag inte glömmer så lätt framöver. Har fått tugga i mej efterklokhetens beska medicin och har ingen annan att skylla. Nu är foten lite lätt placerad på bromsen och på ett plan backar jag, på ett annat tar jag klivet mot något djupare.

Tänk att det nästintill ska behövas raketvetenskap för att få till balansen ibland.

4 reaktioner på ”sett genom klokhetsglasögonen.

  1. Livet är. Och vi lär. Allt eftersom.
    Vi som haft möten med väggar och annat måste vara extra försiktiga, men det blir allt tydligare det med. Vad som går och inte går. Ibland vill vi inte se förstås, men någonstans går det ändå inte att gå för långt åt galet håll innan det petas i sidan.
    Hoppas att du håller din balans nu fina!
    Kram <3

    • Precis. Skitjobbigt att behöva ta itu med surdegar och bli varse energitjuvar, om det så är en för full kalender eller något annat. En del av en vill ju ”ha kommit längre”, men det fungerar inte riktigt så :) Glad hursomhelst att ha verktyg och ändå nånsorts glasögon, som ser innan det är försent.
      Kram ❤️

  2. Så skönt när energi och lust återvänder. Våren är en skör tid och jag tänker att vår energi följer årstiderna en del, men vårt västerländska liv tar inte hänsyn till det…Kram♥

    • Skör och skarp liksom! Jag har helt klart lättare för övergången till vinter, än för denna till sommar. Sen är det som du säger inte helt lätt att bromsa nu, när resten av världen gasar på.
      Sat Nam och kram ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s