förutom lotusen då.

mde

Uff. En trött vecka. Känt mej halv, irriterad och oinspirerad. Helst låst in mej i en skrubb. Jo, pms deluxe och annars också en dipp. Börjar vara klar med ups and downsen nu. Finito, färdig och fått nog. Blir inte riktigt klok på vad som egentligen pågår. Inte riktigt på det klara med vad som menas med allt som blir fel just nu.

Det gnager och skaver onödigt mycket. Har svårt att uttrycka mej och hinner inte med. Allt går så snabbt och jag vill bara sitta ner. Logga ut. Inte ha och ta ansvar. Smyger hellre längs med väggarna än gör det jag borde.

Ändå inte riktigt samma tröttma, som jag hade i vintras och våras, men ett olustigt släktskap absolut. Upp och ner. Som sagt.

Har tagit mej tid att sitta extra länge i tyst meditation om morgnarna. Det hjälper lite åtminstone. Att verkligen inte göra något. Bara vänta in. Andas.

Och så det vackra i allt när benen plötsligt villigt flätar ihop sig i full lotus, även tidig morgon. Hur det någonstans ändå löser upp sig och knutar ger med sig. Ja, jag får väl bara hänga med, trots att det just nu inte är riktigt enkelt med någonting. Förutom lotusen då.

8 reaktioner på ”förutom lotusen då.

  1. Skickar kramar i massor! Låter bra med att bara sitta still och inte göra något, tycker jag. <3

  2. Mycket igenkännande med din text. Kanske inte just nu men för ett par veckor sen. Undra ofta vad som är fel på mig, varför jag känner så och det känns skönt för mig att läsa att det inte bara är jag….
    Många kramar till dig

    • Jag har funderat mycket, både förut och nu, varför jag ”känner och upplever” så mycket. Finns nog inget lätt svar på det. Kram!

  3. Ben som VILLIGT flätar ihop sig till en lotus… Wow.
    Men bortsett det (för det lär jag ALDRIG känna igen mig i), så kan jag absolut känna igen mig i övriga känslor. Våren kan göra så med mig. (Och hösten. Och vintern. Och sommaren. Hm…)
    Att bara andas, hitta glädje i det man fick gjort och se till att blunda för vad man INTE hann med, det gör det lite lättare. Att säga ”Nu räcker det. Jag orkar inte mer. Eller vill inte.”
    Kanske går jag ut i trädgården. Eller knyter på mig löparskorna. Eller bara sitter ner. Blunda lite.
    Kram och kärlek till dig!

    • Så är det. Att våga erkänna när det blinkar på rött. Jag har erkänt det nu och ska försöka sätta ord på det snart. Kram så länge och tack fina du!

  4. Blä, usch och fy! Skickar hopp om lättare tider och en stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s