det grämer mej.

dav

Ska jag skriva. Eller ska jag inte. Egentligen finns inget alternativ. Jag läker inte om jag låter bli. Samtidigt är det nu gränsen är hårfin mellan att vara personlig och privat. Jag kommer ha svårt att balansera på den.

Det är snart tolv år sedan jag sist var tvungen att ringa arbetshälsovården och säga att jag inte orkar mer. Då hade mamma dött några månader tidigare och jag visste inte hur jag skulle sörja. Jag var mitt uppe i en trettioårskris med ett äktenskap i gungning och hade nog av mitt jobb. Kom knappt upp ur sängen om morgnarna.

Ända sedan dess har jag arbetat för att stärka mej inifrån ut. De senaste åren har jag mått väldigt bra. Haft det bra. Känt mej stark, kreativ och positiv.

Tills ifjol våras. Den bergochdalbana, som pågått (och pågår) inuti sedan dess har inte varit nådig. Den accelererade i höstas, lade krokben i vintras och för några månader sedan tog den nätterna av mej.

Jag borde ha insett att det inte går att låtsas vara energisk – fake it ‘til you make it fungerar inte i det sammanhanget. Tvärtom.

Jag borde ha slutat på mitt jobb för länge sedan.
Jag borde inte varit så dum att jag trodde något skulle förändras.

Jag borde ha uppmärksammat mitt medberoende i en del krångliga relationer.

Jag borde ha lärt mej.

Men det är så lätt att säga och se för sent.

Jag har stannat kvar på ett jobb i en bransch, som inte intresserar mej det minsta längre. Jag kan inte uppbåda någon som helst entusiasm inför det jag gör om dagarna. Och det klart att det förpestar.

Jag känner mej fel. Har fel. Gör fel.

Och när jag börjar bita ihop blir jag hård. Kall. Jag bygger pansar, staket och rullar ut taggtråd. Kom inte hit. Kräv inget. Fråga inget. Hjälp mej inte heller.

Jag drar mej undan. Stryker längs med väggarna. Orkar inte. Vill inte. Känner mej påhoppad, påpassad och ruskad på huvudet åt.

Hade jag inte haft de många långhelger jag förunnats i vår, hade jag nog kraschat redan tidigare. De lediga dagarna har varit mina andrum. Då har laddaren suttit i såpass länge att jag pallat några dagar och veckor till. Skogen. Yogan. Träningen. Bara när jag varit i rörelse, svettats och andats har jag vilat. Däremellan har jag ältat, bitit ihop och tittat tv-serier. I backspegeln ser jag redan nu hur jag dragit mej undan på ett osunt vis.

Jag har inte velat umgås, varken med vänner eller min familj. Här hemma har vi tigit i varsitt soffhörn. Var och en med sitt grubbel. Jag har inte kunnat gråta. Varken velat ta itu med eller prata om det.

Sakta låtit allt äta upp mej inifrån.

Jag sade åt psykologen, som jag ska träffa några gånger nu, att det känns som att jag inte passar i möblerade rum. Det finns alltför få ställen och tillfällen där jag är mej själv fullt ut. Jag anpassar mej till förbannelse, och jag vet, jag har ingen annan att skylla än mej själv. Ändå. Att det ska vara så svårt.

Allt står mej upp i halsen. Men jag kan äntligen gråta. Och sova.

Alla kranar är öppna och det behövs bara ett ord, en välmening eller en påminnelse om något, så gråter jag.

Jag somnar tidigt om kvällarna. Och ävenom jag fortfarande vaknar kallsvettig eller gråtande efter några timmar, och har svårt att somna om då huvudet tenderar att explodera av all verksamhet, så behöver jag ju inte kravla mej genom dagarna och låtsas vara en fullt fungerande människa. Jag får och jag ska vila. Jag kan bara sitta på trappan och stirra på en myra.

Och jag sitter nära, nära maken i soffan om kvällarna. I den tysta tryggheten, som kom efter att jag äntligen vågade prata ut, gråta ut och sluta vara dumstark.

Allt hänger ihop. Allt som står mej upp i halsen. För mycket av allt skämmer. Och över allt spänner en känsla av skam. Att jag är här igen. Att jag inte förstod bättre. Att jag inte gjort något åt det. Det grämer mej. Stör mej. Oroar mej.

Jag har inte riktigt geisten att ta itu med det jag borde ännu. Behöver så nödvändigt bara landa. Lapa i mej insikten att det blev såhär nu. Är såhär nu.

Aad Guray Nameh  ❈  Jugaad Guray Nameh
Sat Guray Nameh  ❈  Siri Guru Dayvay Nameh

“When you cannot be protected, this mantra shall protect you. When things stop, and won’t move, this makes them move in your direction.” – Yogi Bhajan

 

20 reaktioner på ”det grämer mej.

  1. Ååå Nina, känner din ångest ända hit! Bra att du sökt hjälp. Bra att du kan sitta nära din man. Landa mjukt! Stora mjuka varma (alltför varma) kramar från Italien. Sen planerar vi marschen;) Fast mycket senare <3

    • Bästaste Marika, du anar inte hur jag i smyg drömmer stora drömmar om vår lilla promenad till Indien! Tänk om! Tänk! Shit, vilken grej! ❤️❤️ Tack för din omtanke, jag sparar varje ord. Kram!

  2. Yogan blottar och släpper så många lager, hinder och skygglappar så till slut måste man flytta på spelplanerna i sitt liv vare sig det gäller jobb, relationer eller något annat. Ja du vet. Jag tänker att där du är nu, är ändå en bra sak trots att du klandrar dig själv. Säger som Bengt Stern sa; att bryta ihop är en bra början :) Hoppas du förstår att jag är så med dig i det här!
    När det gäller bloggen och att vara personlig eller privat, så har det helt flutit samman för min egna del sedan jag hade min stora krasch på jobbet för 1,5 år sedan. Att först bara erkänna för mig själv att jag blev mobbad till att gå ut med det, var en enormt stor sak för mig. Att jag vågade stå för att jag hade blivit så illa behandlad och att det faktiskt inte var mitt fel förändrade allt för mig och därur kom min stora frihet. Att ta stegen ut på den där nattgamla isen, det bär emot, man tror inte att det ska hålla men man vet inte förrän man tagit steget. Men det håller min vän, det håller <3
    Sitt nära din man, tanka din kärlek och låt tårarna rinna – de bär på god energi. Många kramar, kraft och kärlek!

    • Haft världens konstigaste vecka. Ena stunden gråt och angst, andra hänger jag en skuggardin i växthuset. Ena stunden fullt ut medveten om att jag är slut i huvudet, i nästa undrar jag om jag inbillar mej allt. Suck :) Fast det är väl så att bryta ihop och alla bitar är på sniskan?! Och ja, på något sätt finns ju inga väggar mellan personlig och privat, allt handlar om vad man väljer att dela.
      Kram och tack för att du finns, trots avståndet, du har gett mej så mycket insikter genom åren – både som en förebild, yogini och vän ❤️

  3. ”Jag har inte riktigt geisten att ta itu med det jag borde ännu.”
    Nej, tror fan det! Och det ska du inte heller. Som du också skriver, du behöver landa. Det kommer en dag när du har lite mer ork. När saker börjar ta form på ett annat sätt. Då kan det vara dags att tänka tanken, att närma sig.
    I en annan blogg läste jag just hur Mårten Nylén frågat deltagarna på en föreläsning: ”Vem är viktigast i ditt liv?” Alla börjar ju tänka på sin man, sina barn, sina föräldrar osv men svaret är ju ”DU”. DU är viktigast i DITT liv.

    Så andas nu. Sov, vila, gråt, släpp taget. Ta en minut i taget.

    Kärlek.

    • Tack Åsa! Nylèn har så rätt, att vi inte alltid kommer ihåg att vi är den viktigaste i våra liv är nog en av de större energibovarna. Inte så att vi ska gå omkring att vara egotrippade, hell no, men om vi inte är kärleksfulla gentemot oss själva så ja… det går ju inte.

      Vet du, jag har ibland skämtat att jag borde göra en roadtrip för att få träffa mina bloggvänner… bara så du vet, om jag plötsligt står på din trappa ❤️ Kram!

  4. Ögonen tåras när jag läser. Känner igen så mycket. Viljan att vara stark. Att man borde ha alla de där redskapen. Borde. Men livet är inte så enkelt.
    Jag ska inte säga så mycket mer. Vill inte av misstag råka komma med klumpiga råd eller klyschor, för vem är jag att ge råd som fortfarande lär i de här miljöerna.
    Jag vill nog bara säga att jag tänker på dig och önskar att jag hade fått ge den en stor varm kram. Jag hoppas att det är ok med en virtuell sådan tills dess att vi en dag möts på riktigt. Kraaam söstra mi! ❤

    • Exakt så.”Borde” ha vetat bättre, borde ha arbetat mer med verktygen, borde, borde, borde… Men som du säger, det är inte bara att trycka på en klokhetsknapp!
      Kram och tacktacktack för att du finns med alla dina texter, dina kommentarer och hjärtan! Jag är glad att vi har en aktiv konversation hääär på nääätet ❤️ Det blir en innerlig kram NÄR vi ses!

  5. Ta hand om dig, jag tänker på dig! Dina rader får mig i lite tårar för jag har varit så nära mitt bryt, mått så dåligt fast det var ett par år sedan nu. Min mur finns kvar, jag vill ha den kvar jag vet att det är fel men det är min trygghet!
    Glöm inte att Du är den mest viktigaste människan i ditt liv!
    Kram Cia

    • Vet precis vad du menar med muren. Den nödvändiga för att skydda sig, men som också så lätt blir ogenomtränglig även för bra saker. Balansen. Kram och tack för dina ord!

  6. Känner (faktiskt) igen mig i mycket…. :-o
    Vad jag önskar att vi bodde närmare varandra, så jag kunde vara där (om du velat)! Massor av kramar!! ❤️❤️❤️

  7. ❤️ Sänder kärlek och kramar till dig modiga och kloka sis 💙

  8. Hade missat det här inlägget. Så naket och modigt skrivet. Aad guray nameh är mantrat jag förlitar mig på mer och mer, sjungs varje dag här hos mig. Kärlek och kramar från mig, fina Nina♥

    • Jag hör mantrat i huvudet ofta, ofta. Det dyker dessutom upp överallt och olika skepnader.
      Fint och tryggt ♥
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s