haf tålamod.

En viktig bit av min välmåendekaka har varit att bena ut vad som är vad. Så länge varit blurrigt, särskilt där i början av juni då jag inte visste ut och in. Kaoset har lagt sig nu och ävenom inget är löst rent konkret, så börjar det sippra fram beslutsamhet och mod.

Jag har behövt stänga ute alla floskler, som haft en tendens att störta mot mej. För all del ofta sagda i välmening, men som bara gör mej illa till mods. Det är bara jag, och endast jag, som har hela bilden. Det är också jag, som bestämmer vad jag berättar och vad jag behöver hålla för mej själv. Jag behöver inte höra att om man stannar kvar i delar av sitt liv som skaver och om man inte trivs på jobbet ska man göra något åt det, annars blir man bitter, no shit? Det finns inget konstruktivt att peka finger och påta i redan ömmande sår. Jag kan verka lite otydlig ibland, eventuellt lite drömmande och naiv, men faktum är att jag oftast har stenkoll. Faktiskt. Så var det sagt.

I många år har jag närt en dröm att vara egenföretagare. Jag är det ju redan, mitt yogaföretag, men till pappers är det bara en bisyssla. Min rädsla har varit stor att kasta mej ut i det relativt okända och jag har inte velat tampas med den osäkerhet egenföretagande trots allt innebär. Och allt jobb. Ändå har jag inte så många ursäkter och undanflykter kvar att ta till.

En kär vän läser just nu boken Adhd/add som vuxen och hon saxade detta åt mej imorse:

IMG_0328

IMG_0331

Amen.

Jag har ingen bokstavsdiagnos, men utan att vara särskilt påläst och insatt, så vet jag ju att mina egenskaper och egenheter är väldigt typiska för just adhd. Först å det senaste som jag börjat säga det högt – och det med lättnad. Inte för att jag vill gömma mej bakom en diagnos, utan för att det innehåller så mycket bekräftelse och acceptans gentemot mina mer svårhanterliga sidor.

I livsgrunden mår jag bra. Väldigt bra. Det är inget som ruckas på hursomhelst längre. Som amen i kyrkan att min bas är yogan och meditationen. Jag känner nog mej själv idag. Min utmattning är inte en reaktion på att jag mår dåligt i mej själv, utan en följd av att jag anpassat mej till förbannelse, tömt alla kreativitetsreserver på att söka förnöjsamhet i ett arbete, som äter upp alltför många timmar av dygnet och som inte motsvarar den kapacitet och de förmågor jag besitter. Ja, jag är rak nu. Ärlig och rak. Dräneringen har kommit över tid och jag har såklart både sett och känt av det, länge. Här brukar den jobbigaste floskeln av alla flikas in; det är inte bra för någon att stanna kvar på ett arbete för länge och blablabla. Tack, jag vet, men det hjälper mej inte framåt i min process. Inte heller att älta det som varit, vrida ur alla varför och försöka reparera. Det enda som hjälper är att jag bestämt mej.

Jag har gjort det. Bestämt mej. Jag kommer sluta. Jag kommer jobba med annat och jag kommer bygga upp mitt alldeles egna livsverk.

Sen finns praktiska aspekter, låneamorteringar och andra lösa trådar, som gör att allt tar sin lilla tid. Jag kastar inte in någon handduk utan att ha ordnat trygghet och flytväst. Så är det bara. Det jag vill säga är att haf tålamod med mig i detta nu. Jag kan inte berätta allt, men jag behöver inte heller bli serverad floskler och påståenden, som jag redan är mer än medveten om. Jag skrev om arbetsro här tidigare och det är precis det vad mina dagar handlar om nu. Ro att arbeta vidare både med mej själv, alla beslut som ska tänkas igenom och byråkrati som skaver.

Tro, hopp och kärlek. Mindre floskler. Wahe Guru!

16 reaktioner på ”haf tålamod.

  1. Det här var riktigt roligt att läsa, inte för att du måste skriva om roliga saker, utan för att det glädjer mig att du kommit till en så viktig insikt om dig själv. Fast det tycker jag att du verkar göra hela tiden, även i det svåra, sköra och det-man-inte-ser-klart-än. Du forskar i dig själv.
    Den mest spännande resan har för egen del alltid pågått inom mig, det glimtar till av klarhet ibland. Gör ett arbete med mig själv mer aktivt även denna sommar. Det består i att jag sätter mig med en kopp kaffe på min blomsterfyllda balkong, under ett parasoll och jobbar mig igenom mina mönster. Ännu utan rädsla, mer mod och insikt och så låter jag dagens stund få ha sin verkan genom mina lager, så långt in och ner som Jag kan. Dessa saker tar sin egen tid, kan inte påhejas eller kramas om. Eget, naket och integritetsskyddat arbete. Med eller utan bokstavsdiagnoser som ibland har förärats mig av de som faktiskt egentligen bara vill förminska mig. Är rätt säker på att jag inte har en sådan diagnos, bara mönster. Och jag säger det igen: det har aldrig varit så spännande och intressant att vara mig själv som det är nu. Utan några stora yttre skeenden.
    Jag ser fram emot att höra om din utveckling, i den mån du skriver om den.
    Allt gott Nina, varmaste kramar.

  2. P.S. Jag jobbar med medberoendemönster, d.v.s. att ha utvecklat mer externt fokus, vara mer uppmärksam på andra än mig själv. Att bena ut vad som är Jag och mina egna önskemål och tankar är det jag gör och det är såklart mer omfattande än vad jag kan delge och också underbart. Inspirerades till detta av boken ”Djävulsdansen” av Sanna Lundell och Ann Söderlund som också gått som tv-serie. Ville bara dela det utan att göra reklam för något. :)

    • Älsk på att du tar dej tid att skriva! Så viktigt, det du är inne på, att stanna upp och verkligen scanna av sig själv. När man är mitt i livets rusningstrafik så hinner varken tankar, känslor eller insikter med. För mej har det varit rent ut sagt hopplöst att få någon reda i vad som är vad när det varit måndagmorgon och fredagkväll jämt, jämt. Det är inte den sortens liv jag vill ha längre. Inte heller vara fastlåst i klockan och fastbunden i ramar, som kräver och kväver. Tungt att ta sig ur, men så otroligt nödvändigt. Nu är jag på väg och med det följer både att bryta mönster och lära mej att leva och jobba i enlighet med det som är jag, på riktigt och i sanning.
      Kram och Sat Nam ❤️

  3. Jag förstår precis vad du menar. Vissa saker år stora åtaganden och inget man bara kastar sig ut i. Jag ler för mig själv när jag läser ändå. Det här kommer att bli bra. Låt allt få ta den tid som behövs. Jag tror på dig, det vet du!
    En stor kram till dig fina!<3

  4. Älskar att du är ärlig och rak med det du väljer att dela. Det tar den tid som behövs och tror vi är många som mår bättre som egenföretagare även om det ibland kan vara svårt att få ihop pengarna man behöver. Kommer tid kommer råd som min mormor sa ❤️ Hejar på dig och tänker att det svåraste beslutet nu är taget, sedan visar dig allt NÄR det ska ske. Varm kram!

  5. Grattis till beslutet!

  6. Härligt Nina och all lycka till vad som än blir♥. Jag har själv stannat på ett jobb som jag inte trivdes med men när tiden gick ändrades jag och då förändrades jobbet till något bättre och sen sämre och bättre igen… och jag är inte bitter:-). Du har så rätt det är så lätt att uttala sig om andra men man har verkligen ingen aning om hur det har varit/är i deras skor. Kram♥

    • Små förändringar åt olika håll i mitt jobb har ju gjort att genom åren ändå pallat att fortsätta, trots att jag inte egentligen trivts. Nu finns inte längre någon förändringsmån, som skulle kunna rädda allt, så för min del är det absolut så att jag balanserar på randen till bitterhet – om jag skulle stanna kvar.
      Kram och tack för att du finns ♥

  7. Det är verkligen skillnad på råd och råd, precis som du säger. En del säger saker som verkligen har en välvilja bakom, medan andra bara säger saker för att de tror att det ”låter bra”.. :-/

    Kramar! ❤️

    • Jamen precis, visst kläcker jag ur mej märkligheter och fel saker, herregud, men det är lite som alla ”goda råd” en gravid kvinna får 😑 Kramen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s