inte så himla hejsan.

cof

Jag skulle så väldigt gärna vilja kunna skriva att allt ordnat upp sig. Eller åtminstone att jag börjar få rätsida på vad som är vad och att hösten inte bara är ett grått monster, som sår ångestfrön i bröstkorgen.

Tvärtom stampar allt på stället. Olustigt.

Jag är inte så trött längre, ävenom jag fortfarande ser till att ha gott om utrymme och ensamtid. Kroppen har vaknat ut sirapströttman och rör mer än gärna på sig – nu vågar jag utmana den lite också, inte bara stryka medhårs. Däremot är jag nog fortfarande trött i huvudet. Märker det när jag ska koncentrera mej och hålla ihop tankarna en längre stund – som nu när jag gått igenom mina möjligheter att styra upp mitt yogaföretag. Märker också att jag väldigt lätt faller tillbaka i ”det går inte”-tankefällan och i fredags beslöt jag att lägga pappren och planerna åt sidan, för jag kommer ingenvart just nu. Semestertider dessutom.

IMG_20170717_085924

Jag har inte heller full support för egenföretagande här hemma. Den fajten klarar jag inte av just nu, inte heller att ro hela båten själv. Det går inte att beställa hejarklack och back up på postorder, lika lite som det går att förändra någon annan än sig själv. Det finns många nyanser av klyschan om hur viktigt det är att stödja och backa upp varandra, riktigt så svartvitt är det inte.

Vi har alla rötter, stenar och snubbeltrådar i livet.

Därför ber jag böner både tyst och högljutt. Vänligen ge mej ett deltidsjobb med trygghetslön, som jag på sidan om har tid och ork att arbeta vidare med mitt yogaföretag. Jag behöver tryggheten för min egen skull, för familjens skull och för att det inte på såhär kort tid går att bygga upp något hundraprocentigt självförsörjande. Inte som det är nu, när jag precis börjat få näsan över vattenytan.

Så nä, det är inte så himla hejsan precis nu, men bara jag får bryta ut mej mellan varven, prata av mej och krypa ihop och vara liten, så vet jag innerst inne att det nog ordnar sig. Den mest intensiva ovissheten är bara så stickig och sitter hårt åt över bröstkorgen. Lika obekväm är ilskan jag stundvis känner kring hur fyrkantigt allt är. Hur fastlåsta tankarna är kring hur ett arbetsliv ska se ut, hur kompromisslöst och förlåt, skitnödig, inställningen till förvärvsarbete är. Tänk att det ännu tjugohundrasjutton, åtminstone här, är så äckligt viktigt att göra rätt för sig, arbeta i sitt anletes svett hundraelva timmar i veckan och aldrig klaga. Aldrig klaga. Urk.

Urk!

Men det blir nog bra! Rädda mej helst bara någon. Igår. Och servera lösningen på ett silverfat, gärna med en kopp rykande het chai till, tack.

6 reaktioner på ”inte så himla hejsan.

  1. Å min systerson går igenom detta just nu. Min familj är inte nådig. Att det ska vara så svårt att ta sig tankepauser…Ska genast peppa honom allt vad jag kan. Massor av styrkekramar till dig!!!💝

    • Tack bästaste du! Nånstans känns det ju som att det är självklart alla backar upp alla, med eller utan blodsband, men så är det ju inte. Så är det ju inte heller så att man kapar alla band bara för att man inte får det stöd man anser sig vara berättigad till. Jag ser det som en av många utmaningar (en bra dag) och som blääää (sämre dagar) 😉
      Kram och jaaa, peppa systersonen ❤️❤️

  2. Känner igen såväl och det är inte lätt att stå brevid när någon förändrar och förändras och urk för att jobba så många timmar men ändå måste ju pengarna klinga in i kassan… och ändå är det nog mest tankemonster som stoppar oss.. Tålamod och vänta och fråga efter det man vill ha, som du gör. Kram♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s