bara att vänta ut.

sdr

På den bästa innergården spelade Linnéa Henriksson på torsdagkväll. Jag tycker om henne. Mycket. Hon är genuin, ärlig och vacker inifrån ut.

Jag ville så gärna gå och så glad att jag var där. Trots att jag inte riktigt fixade ljudet. Det var liksom inget som öronpropparna rådde på. Det var inuti i mitt huvud. Och glad trots att jag inte riktigt hade dansen i kroppen eller lusten att leva fullt ut. För Linnèa var så fin och hennes mellansnack var som en alldeles egen liten konsert.

IMG_20170722_121003_698

Sover sämre. Igen. Den bekanta kolsyran i kroppen ger sig tillkänna när jag anstränger mej mer. Igen. Klumpen i halsen tillbaka när jag försöker ta mej i kragen. Igen.

Jaja. Det känns som att jag inte gör annat än rapporterar om uppåt och neråt. Fast det är så det är. Tydligen.

Ett par veckor har jag levt ut mina semesterdagar. Träffat vänner, hängt på happenings och konserter. Ringt samtal jag dragit mej för (som jag avskyr att ringa!) och behövt anstränga mej för att passa in i del sammanhang. Uff, det är inget jag är redo för ännu (är jag någonsin?).

Nu måste jag kasta ankar ett tag. Stänga dörren om mej. Det är nödvändigt. Surt att inse att jag inte var så stark, som det faktiskt kändes ett tag. Den lömska tröttman, som det tydligen inte går att reglera hur bekant den än börjar bli. Bara att vänta ut.

5 reaktioner på ”bara att vänta ut.

  1. Bara backa bandet, back to basic igen, till det som fungerade. Bilden med skogen och hunden är nog rätt stig:-)

  2. Kram till dig fina! <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s