hon som är nöjd.

I ett avsnitt av Skäringer & Mannheimer beskriver Mia och Anna frissan som alltid verkar så nöjd. Som gläds åt de nya blomkrukorna i sovrummet. Som inte tar livet så hårt och som har det bubbliga, hjärtliga skrattet. Hon som är nöjd. Helt enkelt.

När jag och Malin pratade öronen av varandra ute på Björkö förra veckan, så var vi inne på samma frissa. Och här ska jag förtydliga att frisöryrket inte har med saken att göra, inte vad kvinnan i fråga har för yrke överhuvudtaget. Men kvinna är hon. Och hon finns både i mitt och Malins liv i olika skepnader, och i Skäringer & Mannheimers dito.

Hon som sätter upp bilder på den årliga sportlovsresan till en slalombacke med familjen. Hon som bara rakt av strålar glädje när första semesterdagen kommer och fyra veckor senare är preppad och redo för ett nytt arbetsår. För henne är tacos på fredag självklart. För henne betyder midsommar samma gäster varje år. Hon brinner för traditioner och vänder sig ut och in, till synes bekymmerslöst, för att det ska bli som det alltid varit. Hon gläds åt att sommarblommorna är så otroligt fina i år och hon berättar det åt sin sambo, som inte bryr sig om blommorna, men som ser att hon är glad och då är det ingen skillnad för sambon vad som gör henne glad, för är hon glad är han det.

För att ingen ska ta illa vid sig nu, så behöver jag berätta att jag verkligen inte raljerar. Jag förlöjligar inte heller. Det handlar inte heller om att vi inte vet vad som finns bakom kulissen eller att vi alla har våra mörker. Nej, vill man så förstår man.
Jag önskar hursomhelst att jag vara likadan, mer sorglös.

Jag känner ofta, och särskilt nu, att jag är så förbannat komplicerad. Det är så väldigt få saker som går mjukt och lättvindigt förbi. Ändå håller jag mej som en av de mer förnöjda människor jag känner. Jag kräver inte mycket av livet och vardagen, egentligen, men det är inte sådär bara för mej att gilla läget. Det är inte sådär bara att ge upp mej själv för att vara andra till lags. Det är inte sådär bara för mej att svälja normer, skarpa konturer och gå i samma fålla som alla andra. Det är skitjobbigt.

Det är inte det att jag inte skulle glädjas åt rosorna, som blommar helt andäktigt i år, eller att jag inte också skulle vilja åka slalom på sportlovet. Det är inte det. Men jag har insett att jag inte riktigt tänker och fungerar som andra. För mej är det inrutade, uppenbara och förväntade, som en stickig tvångströja. Jag mår underbart av vardagsrutiner, men kräv inte av mej att jag ska vilja göra på samma sätt varje midsommar, varje fredag och tredje tisdagen i advent. Det finns för mycket impuls, för mycket osäkert, för mycket som hänger på hur jag känner mej och vad jag känner för.

Jag är otroligt obekväm i det förväntade och ännu mera obekväm när jag jämförs endera med hur jag varit tidigare eller när jag jämförs med någon annan. Att bli ställd mot någon annan eller vara förpassad till det som varit.

Så gärna jag hade kunnat rycka på axlarna åt mer än vad jag gör.

Denhär sommaren alltså. Den är helt galen. Jag har nog aldrig, aldrig inventerat mitt innehåll så mycket som jag gjort och gör. Kikar nästan osunt noggrant på allt jag känner och upplever. Jag analyserar och sorterar för att bli på det klara med varför bölden i mitt liv blivit som den blivit. Vad är det och vad kan jag göra åt det. Det som jag återkommer till om och om igen är acceptans. Jag måste bli bättre på att omfamna och stå upp för den jag är. När jag säger det kanske någon tycker att jag är tillräckligt besvärlig fasingen vad det tar emot att ens skriva besvärlig! Som att man är besvärlig för att man inte är kåt, glad och tacksam jämt! som det är, men jag hade varit så mycket nöjdare om jag tidigare insett att jag inte är genomskinlig och det faktum att inte alla ser, känner och upplever saker som jag gör.

Jag vill vara hon som är nöjd. Jag vill det. Och nånstans långt inuti har jag börjat skönja en kontur av henne. Fast inte nöjd för att jag sväljer och nickar åt allt. Tvärtom. Nöjd för att jag vågat börja styra upp och leda livet åt ett mer rätt håll.

5 reaktioner på ”hon som är nöjd.

  1. Fy farao vad bra skrivet! I min stad jobbar hon på stora Ica-affären och jag har tänkt exakt samma tankar så många gånger. Du har mycket att vända på nu och jag förstår att det är tufft. Tänker på dig mycket ❤️ Kram!

  2. Förnöjsamhet är hemmets lycka stod det prydligt broderat på en bonad hemma hos fammo. Min nöjdare är en väninna som alltid alltid är go och glad, vänlig och snäll. Inte så att hon spikar upp en perfekt fasad av lycka och all sköns kärlek, nej, men hon är förnöjd. Men jag tror faktiskt att jag börjar bli lite så med och det tycker jag om. Nöjd i det lilla stilla. Medveten om vad jag har och uppskatta det. Inte så att du inte skulle göra det, nej, men jag förstår vad du menar. Man vill inte vara nickedockan som glatt tar emot allt och trycker ner besvikelsen och sorgen i magen. Inte heller gnällen som alltid hittar just den där svaga springande punkten och trycker på den. Utan förnöjdaren. Hon som drömmer och planerar stort och smått men ändå gillar läget. Gör det bästa av läget. Ungefär så.

  3. Jag är urusel på att svara på kommentarer märker jag :) Så ett sent tack för era rader ❤️

  4. Men så klockrent!!! Förstår precis vad du menar! ♥♥♥
    Kram M

    • Skönt, känner mej som ett ufo när jag uttrycker mej ibland :D och undrar om jag är helt ute och seglar.
      Kram ❤️❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s