hur många tankar ryms inte på ett år.

IMG_20170914_145411_193

Det är nog lite förunderligt. För ett år sedan, någon vecka efter att sommarsemestern var slut, flyttade några kilo sirap in. Något segt och klistrigt tog över mer och mer. Till en början gick det relativt lätt att rycka på axlarna och tänka det går över. Sedan smög det över mot något beständigt och jag blev helt enkelt van. Van med tröttman.

Nu har det gått ett år och det är lite hisnande att se tillbaka. Såklart ingen jättelång tid, men hur många tankar ryms inte på ett år. Hur många stenar hinner man inte vända på och hur många saker hinner man inte älta. Fantastiskt många och mycket!

Genom allt jag tänkt, ältat och problematiserat löper faktum att jag tarvade ett rejält bryt. Jag behövde göra ett avslut och jag behövde få börja på något nytt. Att i tjugo år ha jobbat heltid på ett arbete, som jag mer och mer tappat geisten inför, har dränerat rejält. Till slut var det ingen skillnad hur mycket jag vilade, jag var ändå trött. Ända in i märgen.

Nu efter en dryg vecka i nya arbetsskor, så har jag visserligen både hunnit tänka vad jag gett mej in på och undrat om det är värt att vara såhär trött i både kropp och knopp om kvällarna, men också njutit och på riktigt känt mej glad. Och jag är stolt. Stolt att jag gör detta! För varje dag som går så återvänder också krafterna och nu i slutet av denhär veckan kunde jag verkligen glädjas åt att vara klar med min arbetsdag så att jag kan cykla hem lagom till eftermiddagskaffet. Hur mycket välfärd ryms det inte i det?!

Det är inget lätt arbete. Det är rätt stressigt, mest pga såhär i början då jag ännu inte har helhetsbilden och kommer ihåg varje moment. Men det är också ett väldigt självständigt arbete och det är det jag uppskattar allra, allra mest. Jag får också röra på mej och det gör så himla gott. Min kropp är så tydligt designad att vara igång. Sådant som varit stelt och gjort ont, gör det inte längre. Helt märkinnerligt (sic!). Min högra axel och skulderblad, som högljutt protesterat sedan något år, myser tyst och stilla i varje lyft och vridning. Pepparpeppar såklart. Men ändå. Ändå! Rörelse is the shit. Så är det bara.

Och fastän jag inte har en aning om när jag nästa gång får vara ledig lite flera dagar i ett sträck, förutom lördag-söndag, och fastän jag inte har full koll på hur det fungerar om och när jag behöver vara ledig något extra pga yoga(jobbet), så känner jag ingen stress. Jag har en helt annan ro i kroppen redan nu. För jag har varje eftermiddag ledig. Varje kväll. Jag har tid att leva. Vara. Yogajobba. Lapa dagsljus. Ynnest efter ynnest.

Jag sover dessutom om nätterna igen! Herregud, jag har i sanning sovit som en kratta senaste året. Den insikten gör mej rätt sorgsen. Hur vanedjuret i mej bara anpassat sig efter nattångesten, marorna och skruttiga lakan. Så sorgset hur människan vänjer sig vid tröttma och sömnbrist, så att hon till sist tror att det är så livet är.

Så. Jag är glad. Stolt. Lättad.
Glad att jag fick denna chans. Stolt att jag tog den.
Lättad att jag på riktigt vågar och kan slappna av nu. Oro och ångest har planat ut i tillit och tro att allt kommer ordna sig, trots mindre på fickan och trots att inget är färdigt för all framtid, men vad är nu det?!

9 reaktioner på ”hur många tankar ryms inte på ett år.

  1. Hurra och wahe guru och lediga eftermiddagar är guld värt.. Jag har smugit in en sådan en dag i veckan hos mig och det gör stor skillnad. och jag känner igen den där känslan när man har haft ont i axeln länge och sedan är det bara borta. Så var det för mig när vi åkte en längre resa till thailand. Hade kämpat så länge med värken och sen var den bara borta på några dagar. Som magi. Kram och du vet att jag önskar dig all lycka.

  2. Åh, du ska var stolt! Är så glad för din skull, att du vågade!
    Kram och Wahe Guru <3

  3. Det är så himla härligt att läsa!! Blir så glad för din skull. Känner igen tröttman, sirapen och att man liksom vänjer sig vid det. Men jag sa upp mig i måndags… utan att ha en plan eller minsta aning om något mer än att jag behöver något annat. Dina ord ger mig hopp och jag nästan ser fram emot att få en likadan förändring jag med. Kram <3

    • Åh, känns ju dumt att säga ‘grattis’ till att du sagt upp dej, men samtidigt kan jag relatera så mycket till hur tänker och säkert också känner just nu. När det blir övertydligt hur mycket man behöver bryta av, säga stopp och söka sig vidare. Stort lycka till och så önskar jag dej massor av tillit, det blir som det ska! ♥
      KRAM!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s