stigarna och perspektiven.

IMG_20171020_144231.jpg

Är så tacksam att jag hittat tillbaka till skogen och stigarna. Tillbaka till nyfikenheten – den har fattats mej ett tag. Ända sedan tidigt i våras när tröttman klampade in. I backspegeln blir det tydligt. Jag har inte haft samma geist och ork, samtidigt som jag innerligt nödvändigt behövt mina stunder mellan träden. Jag har bara gått de bekanta stigarna kring stugknuten och inget fel på dem, men när man känner till nästan varje litet barr börjar det smaka trä (haha) efter ett tag.

Nu har jag ett par veckor tagit bilen några kilometer för att istället utforska myllret av stigar en bit bort. Egentligen bara ett smalt område skog, inklämt mellan järnvägen och riksvägen, men så himla vackert!

IMG_20171020_150827_039.jpg

IMG_20171020_152756.jpg

Efter några gångers tassande på dessa nya stigar, så har jag känt hur det börjat släppa inuti. Som om de nya vyerna städar bort gamla mönster, tankar jag ältar och de små skärvor av tröttman, som fortfarande finns kvar.

För helt återställd är jag inte. Från utmattningen. Däremot är det väldigt självklart att jag behövde ”brytet”. Hade jag inte bytt jobb och hade jag inte gått ner i arbetstid, hade jag nog inte mått så bra som jag mår just nu. För det är då helt klart, om jag ska känna mej hel så kan jag inte sitta fast åtta, nio timmar på ett arbete. Det är inget personligt mot någon eller något, men det är bara så. Extra tydligt nu när jag har några veckors perspektiv.

IMG_20171020_131623.jpg

Att inte jobba heltid och kunna lyfta en full lön begränsar såklart. Ändå kan jag inte låta bli att undra om vi inte är grundlurade där?! Nu har jag inte möjlighet till desto större utsvävningar, men jag får istället dagsljus på kinderna, blöta löv under skorna och allteftersom jag vänjer mej vid detta nya, så börjar det bubbla av idéer inuti.

IMG_20171020_152527.jpg

Det finns helt enkelt mera plats. I mej.

Plats för sådant jag (inte) tänkt på i flera år. Plats för yogan på ett annat sätt. Plats för bara vara:ndet. Plats för spontanitet. Plats för liv. Plats för vänner. Plats för att säga ja. Plats för lust att kanske baka ett bröd. Inte jämt bara en känsla av att envisa måsten nafsar mej i hälarna.

Det kommer till mej i bound lotusen också, som visserligen är med mej något sporadiskt just nu, men ändå. Hur kroppen allt oftare nickar instämmande istället för att spjärna emot. Och bara det att sitta och recitera Japji i luuugn och rooo, utan att kliande små monster nafsar överallt. Bara det.

IMG_20171020_125633.jpg

Träd med gröna benvärmare. Vill jag också ha. Fint.

4 reaktioner på ”stigarna och perspektiven.

  1. Rymd inuti – det är vad yogan ger och som jag vill ha. Visst är det skönt när man vågar släppa heltidskravet? Om det går. Men det har du ju visat nu att det faktiskt går! Heja dig ❤️

  2. Säger som föregående talare; heja dig! <3

  3. Åh så härligt det låter med din nyfunna tid och lust. Skönt också att se att det finns annat än heltid även om jag är ganska nöjd med min tillvaro som den är nu. Det viktiga är nog att det finns valmöjligheter så att man kan välja det som passar bäst! Kram

  4. Åh, så himla vackert!! ❤️❤️❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s