det var visst lite mer än ett par teskedar.

IMG_20170814_200404_141

Det har varit både lätt och svårt. Idag. Gjorde gott att kliva i gummistövlarna ikväll och plocka rött guld. Bara låta tankarna och känslorna röra på sig som de ville och behövde.

Gick bättre än jag trodde att vara rationell, att lite försiktigt säga hej till min dator och börja på. Fast nog så trött på eftermiddagen och liksom med känslan av att ha gått i högklackat en hel kväll. Lättad hursomhelst att gråten inte var stor och tröskeln inte hög.

Hel är jag inte och kan ärligt förvånas över hur mycket konstigheter, som detta huvud sist och slutligen tycks härbärgera. Hur det inte längre tänker och fungerar som förut. Inte bara på ett dåligt sätt, utan snarare på ett nytt och obekant.

Så ler jag också. Åt mej själv. Som där i början på juni nånstans trodde att det är väl en liten dipp, som ska gråtas ut och vilas bort. Bara.

Haha.

Stryker mej själv över håret och liksom sätter huvudet på sned i ödmjuk förståelse. Nej, det var visst ett par teskedar mer än en liten dipp. Det var visst det.

vänder det kanske snart?

img_20170727_083755.jpg

Change in direction. Ja alltså jag vet inte, men igår vaknade jag med något annat i kroppen (och huvudet) än vad som varit fastklistrat sådär outhärdligt länge att jag inte ens vet när det kom dit.

Det finns nog inte det som jag inte ältat i sommar. Finns inte heller någon sten som jag inte vänt på eller sneglat misstänksamt på. Har angstat och oroat mej, ja, som att allt jag förut ryckt på axlarna åt till slut exploderat in my face. Obehagligt och omöjligt att värja sig.

Nu har inget konkret skett eller några lösningar blivit serverade, men om det är en sorts beslutsamhet eller om det helt enkelt är så att jag känner av att något bättre snart knackar på låter jag vara osagt. Jag vet bara att jag känner att det enda jag måste är att våga bära min svaghet stolt, inte förminska det jag känner och inte gå omkring och tro att jag är ett vandrande bekymmer. Jag är som jag är, och det har stormat såpass mycket inuti såpass länge att det omöjligt kan gå över på bara några sommarveckor.

Imorgon går jag ut i vardagen. Känner mej skör och hudlös, men tänker att jag vet var jag varit, hur jag haft det och var jag står idag. Någon stabilitet att tala om har jag inte, men jag är åtminstone betydligt mer på det klara med var det skaver och för att fullt ut kunna börja ta hand om det måste jag kanske möta världen igen. Får se hur det går. Handen på handbromsen står först på listan.

med rundade hörn.

IMG_0354

Jag har plockat bär i veckan och hållit höstens första yogaklass. Jag har njutit av båda, ävenom det gjort mej trött – på ett bra sätt. Andra saker dränerar fortfarande och jag har kanske tvivlat mer på mej själv denhär veckan  än jag hittills gjort i sommar – och den tröttheten tas inte igen på bara någon timme.

Önskar att jag kunde dra upp snoret, skärpa mej och bara förlika mej med min situation. Men det funkar ju inte så.

Önskar också att jag kunde skriva ett inlägg där jag pustar ut och slappnar av. Där bitar fallit på plats och jag inte längre behöver kastas omkring i ovisshet.

Önskar att det fanns en mer övergripande förståelse för att det är väldigt svårt att må bra när man inte mår bra. Sic!

Den del av mej som mår bra är den som får vara sig själv och leva i sin egen takt. Där bor yogan, naturen och de sanna människomötena. Där bor inte en massa tider att passa, oförståelse och krav på att jag ska rycka upp mej.

Jag har valt att vara transparent med hur jag mår, men i en del ögonblick ångrar jag det. En ständig balansgång, men samtidigt en så viktig del av min läkeprocess. Jag är liksom trött på att gömma och förminska. Det enda jag önskar är att allt fyrkantigt blev mer rundat i hörnen.

välsignad med ny sangat.

sdr

Ek Ong Kar Sat Nam Siri Wahe Guru
The Creator and the Creation are One. This is our True Identity. The ecstasy of the experience of this wisdom is beyond all words and brings indescribable bliss.

Fem dagar. Fem dagar som gjorde så gott att allt fortfarande står lite stilla. Fem dagar yogaretreat där jag var jag och min yoga var min. Det är väldigt, väldigt länge sedan det varit så.

Den allra största insikten jag kom hem med är att jag faktiskt glömt så mycket. Saknat mycket. Känt mej så väldigt vilsen. Hur det varit väldigt ensamt i yogan. Insåg också att jag ju faktiskt inte varit på något längre retreat förut där jag inte behövt lära mej något, inte behövt sitta med anteckningsblock och vara uppmärksam inför en kommande tent. Nu fick jag bara vara och det gjorde så himla gott.

Vehkaniemi, som gården heter, ligger naturskönt mitt ute i nästan ingenting. Vackert beläget vid en sjö med böljande åkrar och skog omkring. Gården drivs i enlighet med miljötänk och naturen, allt omsorgsfullt bevarat och omhändertaget.

Vår lärare, Teija Enoranta, kom snabbt att bli en sann vägledare och jag ser väldigt mycket framemot att träffa henne igen och ta del av hennes yoga. Det kändes så rätt från första ögonblicket och under retreatets gång övertygades jag om att hon sänts i min väg av en orsak. Det känns också som att jag hittat äntligen hittat en plats i den finska kundaliniyoga sangaten*), vilket jag saknat. Jag må vara (finlands)svensk och känna stor samhörighet med Sverige, men jag behöver ett sammanhang i mitt eget land också. Det är ju finskan som hindrat mej mest, men efter att ha stapplat mej fram på finska i nästan en vecka så sträcker jag stolt på mej och säger, jag kan nog!

sdrcof

Vi yogade på en höskulle. Galet fint, ombonat och välkomnande. Jag älskar utrymmen där omsorgen strålar och det vackra blir som en förlängning av yogan och meditationen. Förstår att Eija gärna håller sina sommartretreat här.

sdr

Fast på morgnarna höll vi Sadhana i en annan byggnad, för att slippa morgonfukten och kylan. Teijas dotter och hennes pojkvän förgyllde varje dag och varje gång vi samlades för yoga med livemusik. Så underbart! Det är något särskilt att yoga och meditera till levande musik. Det blir liksom ännu mera högoktanigt och kraftfullt. Genomljuvliga människor ♥

Yogan då? Och alla meditationer?
Jag har fyllt på, samlat kraft och lapat i mej. Det har varit både hårt jobb, sköna och långa gongbad, kraftfulla meditationer och allra mest massor, massor av mantran. Som vi chantat! Att retreatets djupdykning handlade om riktning var mitt i prick. Vad vill jag? Vart är jag på väg? Vad lever jag för? Kunde inte ha varit mer rätt. Mul Mantrat har vi reciterat så många gånger att det sjunger i hjärtat och huvudet ännu.
The Mul Mantra is a fate killer. It removes the fate and changes the destiny to complete prosperity.” [Yogi Bhajan]
Teija, som har översatt JapJi till finska, är absolut sänd för att förmedla mantrapower. Hon förklarar så man begriper och hon leder självklart och kärleksfullt en in i chantingen, så att man verkligen blir ett med mantrat och ett med intentionen. Mitt andra namn är ju Nam Joti Kaur och det har börjat sjunga lite högre inuti mej.

Nam Joti means the Princess/Lioness of God who shines with the Light of the Holy NamThis beautiful name Nam Joti Kaur is saying that your greatest potential can be reached by chanting and meditating on God’s holy name.  Listen closely to it and let the light of your soul prevail.

Så står det i följebrevet till mitt spirituella namn. No shit, får jag bara säga.

Det mest fantastiska är att jag varken var slutkörd under eller efter retreatet. Såsom jag ofta blivit när det kommit till yogasammanhang hittills. Särskilt under utbildningen då jag hade behövt semester flera veckor efter en träff eller ett retreat. Nu har jag bara landat mjukt i livet efteråt. Helare. Renare (inte minst pga alla bastubad och dopp i sjön). Nöjdare.

sdr

Blissig, men inte uppe i det blå. Välsignad och förnyad. Sat Nam Wahe Guru.

 

*) Being part of a spiritual community, Sangat, is extremely beneficial for many people’s spiritual growth.  A like-minded community supports us in our times of need, and connects us with those who share our values. [Spirit Voyage]

 

inte ännu.

sdr

Denhär veckan. Jag har varit lite modfälld. I ärlighetens namn ganska ledsen. Försöker att inte tänka så mycket på att inget löst sig till efter semestern. En pytteliten ljusglimt finns om ett arbete, men det är inget som kan spikas på ett par dagar. Allt har sin tid och agenda.

Så istället för att sno in mej i ändlöst ältande har jag omfamnat sådant jag mått bra av. En dag smet jag hemifrån och åt både lunch och unnade mej goo’fika ute vid havet. Vi har flera fina smultronställen häromkring och jag njuter verkligen, verkligen av att ha förmågan att se det vackra just här och nu. Min räddning.

sdr

En kväll drog jag till skogs med maken och hans ena bror. Det är hjortrontider och fisken nappade, ja vilken kväll det var! Äntligen sol och alldeles vindstilla.

sdr

Sat

sdr

Nam

sdr

Wahe

bty

Guru

Som jag älskar dessa platser ute i skogen. De större kärren, mossarna och den magi, som bara finns just i den miljön. Det är, som jag sagt förut, som att plugga i laddaren. Livsladdaren.

cof

Hafvet.

Igår en annans sorts laddare. Havet. Hade stämt träff där med en av mina käraste nära. Jag har känt henne sedan första dagen i högstadiet och vi genomlevde dedär jobbiga tonårsåren tillsammans. Hon bor i Norge idag så vi ses inte ofta, men när vi väl gör det så fortsätter vi helt enkelt där vi slutade sist. Sådär som det bara är med de människor, som betyder något alldeles extra.

IMG_20170727_192317_435

Och nu får jag börja packa. På måndagmorgon kör jag ner till Vehkajärvi och kundaliniyogaretreatet. Min intention är att stänga ner så mycket som möjligt. Bara vara online om jag verkligen vill och känner att det inte stressar mej. Tänker att nästa vecka är den viktigaste veckan på väldigt länge – jag ser både framemot och bävar inför den djupdykning yoga 24/7 innebär. Hur ser allt ut och hur känner jag när jag kommer hem nästa fredag?!

Men, denhär veckan ja. En sak har jag klart och tydligt insett. Jag mår bra när jag får bestämma min egen takt och när jag får göra sådant, som inte kräver för mycket av mej. Men helt kurant är jag inte. Stark, hel och stabil är jag absolut inte ännu. Inte ännu.

hon som är nöjd.

I ett avsnitt av Skäringer & Mannheimer beskriver Mia och Anna frissan som alltid verkar så nöjd. Som gläds åt de nya blomkrukorna i sovrummet. Som inte tar livet så hårt och som har det bubbliga, hjärtliga skrattet. Hon som är nöjd. Helt enkelt.

När jag och Malin pratade öronen av varandra ute på Björkö förra veckan, så var vi inne på samma frissa. Och här ska jag förtydliga att frisöryrket inte har med saken att göra, inte vad kvinnan i fråga har för yrke överhuvudtaget. Men kvinna är hon. Och hon finns både i mitt och Malins liv i olika skepnader, och i Skäringer & Mannheimers dito.

Hon som sätter upp bilder på den årliga sportlovsresan till en slalombacke med familjen. Hon som bara rakt av strålar glädje när första semesterdagen kommer och fyra veckor senare är preppad och redo för ett nytt arbetsår. För henne är tacos på fredag självklart. För henne betyder midsommar samma gäster varje år. Hon brinner för traditioner och vänder sig ut och in, till synes bekymmerslöst, för att det ska bli som det alltid varit. Hon gläds åt att sommarblommorna är så otroligt fina i år och hon berättar det åt sin sambo, som inte bryr sig om blommorna, men som ser att hon är glad och då är det ingen skillnad för sambon vad som gör henne glad, för är hon glad är han det.

För att ingen ska ta illa vid sig nu, så behöver jag berätta att jag verkligen inte raljerar. Jag förlöjligar inte heller. Det handlar inte heller om att vi inte vet vad som finns bakom kulissen eller att vi alla har våra mörker. Nej, vill man så förstår man.
Jag önskar hursomhelst att jag vara likadan, mer sorglös.

Jag känner ofta, och särskilt nu, att jag är så förbannat komplicerad. Det är så väldigt få saker som går mjukt och lättvindigt förbi. Ändå håller jag mej som en av de mer förnöjda människor jag känner. Jag kräver inte mycket av livet och vardagen, egentligen, men det är inte sådär bara för mej att gilla läget. Det är inte sådär bara att ge upp mej själv för att vara andra till lags. Det är inte sådär bara för mej att svälja normer, skarpa konturer och gå i samma fålla som alla andra. Det är skitjobbigt.

Det är inte det att jag inte skulle glädjas åt rosorna, som blommar helt andäktigt i år, eller att jag inte också skulle vilja åka slalom på sportlovet. Det är inte det. Men jag har insett att jag inte riktigt tänker och fungerar som andra. För mej är det inrutade, uppenbara och förväntade, som en stickig tvångströja. Jag mår underbart av vardagsrutiner, men kräv inte av mej att jag ska vilja göra på samma sätt varje midsommar, varje fredag och tredje tisdagen i advent. Det finns för mycket impuls, för mycket osäkert, för mycket som hänger på hur jag känner mej och vad jag känner för.

Jag är otroligt obekväm i det förväntade och ännu mera obekväm när jag jämförs endera med hur jag varit tidigare eller när jag jämförs med någon annan. Att bli ställd mot någon annan eller vara förpassad till det som varit.

Så gärna jag hade kunnat rycka på axlarna åt mer än vad jag gör.

Denhär sommaren alltså. Den är helt galen. Jag har nog aldrig, aldrig inventerat mitt innehåll så mycket som jag gjort och gör. Kikar nästan osunt noggrant på allt jag känner och upplever. Jag analyserar och sorterar för att bli på det klara med varför bölden i mitt liv blivit som den blivit. Vad är det och vad kan jag göra åt det. Det som jag återkommer till om och om igen är acceptans. Jag måste bli bättre på att omfamna och stå upp för den jag är. När jag säger det kanske någon tycker att jag är tillräckligt besvärlig fasingen vad det tar emot att ens skriva besvärlig! Som att man är besvärlig för att man inte är kåt, glad och tacksam jämt! som det är, men jag hade varit så mycket nöjdare om jag tidigare insett att jag inte är genomskinlig och det faktum att inte alla ser, känner och upplever saker som jag gör.

Jag vill vara hon som är nöjd. Jag vill det. Och nånstans långt inuti har jag börjat skönja en kontur av henne. Fast inte nöjd för att jag sväljer och nickar åt allt. Tvärtom. Nöjd för att jag vågat börja styra upp och leda livet åt ett mer rätt håll.

bara jag själv.

Har haft tusen och en ursäkt att skita i yogan senaste dagarna. Hela förra veckan var det bara suck, snark och stick härifrån. När det inte ger något, är det lika bra att låta bli. Eller hur var det nu…?!

Sovmorgnar. Undanflykter. Hafsverk och fuskig bound lotus. Humördipp. Depp.

It is what it is.

Nu imorse skärpte jag mej. Satt rak i ryggen. Andades. Länge. Chantade Ek Ong Kar Sat Nam Siri Wahe Guru och tog kontakt med chakra efter chakra. Tänjde på tiden i bound lotusen. Styrde mej själv om och om igen. Och igen. Tillbaka till tredje ögat. Fokus. Koncentration. Här och nu.

Lätt? Enkelt? Änglakörer?

Nej.

Men jag har varit med såpass länge nu att jag slutat tro att någon ska komma och rädda mej. Har jag skitiga dagar bakom mej, med sadhana som suger eller inte ens existerar, så är det jag själv som måste styra upp mej själv. Upp med håret i en knut och ner med rumpan på yogamattan. Tona in. Bara gör.

Stor längt efter yogaretreatet, som jag åker till nästa vecka. Behovet att bara få ta emot och bli vägledd är avgrundsdjupt. Bara några bound lotus till så är jag där. Bara några till.