välsignelse och förbannelse.

IMG_20170625_113048

Nu börjar jag småningom vara hemma. Sådär så alla bitar av mej är på plats. Har alltid svårigheter med att landa efter resor, tar oftast flera dagar innan jag fungerar som jag ska igen.

Kontrasterna var också en utmaning. Efter flera dagar ute i naturen med tid och möjlighet att bara vara, njuta. Och tystnad. Mest bara naturens ljud. Jag hann inte riktigt med när vi kom hem. Allt som skulle packas upp. Göras. Tas om hand.

Så midsommarafton med lite krav på att vara social. Hade helst stannat hemma, men vi åkte till makens bror och strålade samman med alla hans syskon. Nära och kära såklart. Ändå kan det vara för mycket när man är trött och skör. Tacksam över att ha så fina svägerskor, som inget kräver och förväntar. Vi satt länge vid köksbordet och pratade. Det gjorde att det ändå blev en av de bättre midsomrarna. Förtroligheten. Sen fick resten av familjerna skräna runt bäst de ville därute.

Jag orkade väldigt bra under resan. Det var som att för några dagar logga ut ur allt det som varit och är. Visst, det var intensivt, men det var liksom en annan sorts trötthet än den jag dras med annars. Hemma igen inser jag ju att inget är förändrat i sig, annat än att mitt jävlaranamma är påfyllt och jag är fast besluten att större förändringar måste ske för att jag ska kunna bli hel igen. Å ena sidan gör det mej vansinnigt matt, å andra sidan finns det inget alternativ.

Det finns något ouppklarat i min yoga också. Något som skavt ett bra tag. Alla intentioner jag haft och hur det alltid krockat med något när jag försökt och velat ta mej vidare i fortbildning och fördjupning. Det stampar liksom bara på stället. Visserligen Bound Lotusen som kom med sin välsignelse och förbannelse. Den har rumsterat om och dragit upp saker till ytan. Jag är övertygad om att den har fört mej hit – till det som är nu, med all tröttma och förvirring. Det är ett måste för att jag ska kunna gå vidare. Ta mej vidare.

Nu längtar jag efter alla sommarvardagar, som ligger framför. Rutiner och mjuk disciplin. Jag har mycket att arbeta med. I yogan, i livet. Det är nu jag ska ta itu med och ta om hand. Önskar mej själv arbetsro, rent ut sagt.

kvikkjokk i mitt ❤️.

#roadtriptillfjälls #dagtreochfyra

Nu är jag mätt. För denhär gången. Imorgon åker vi hem. Dryga sjuttio mil igen. Det är okej och mer än så. Redan förra sommaren ville jag göra dethär. Bara åka iväg, se mej omkring och beta av några platser som jag av olika anledningar känt mej dragen till.

Igårmorse åkte vi från Kiruna, via Jokkmokk för lunch, hit till Kvikkjokk. Jokkmokk har jag varit nyfiken på i flera år, men just nu blev det bara en kortis – skulle gärna komma tillbaka när det är marknad. Får helt enkelt se till att det blir så snart.

Vägen mellan Jokkmokk och Kvikkjokk är osannolikt vacker på sina ställen. Nu när grönskan är nygrön, himlen försommarblå och bergen klädsamt svarta, gröna och vita om vartannat. Om man bor på såhär vackra platser, blir man hemmablind, slutar man se all skönhet? Jag har nog alltid haft en längtan till mer dramatisk natur. Med det inte sagt att det skulle vara alldeles ointressant eller fult hemma, men jag är inte så förtjust i plattland, kalhyggen och tunnland av åkermark. Så är det bara.

sdr

Här vid vägsände i Kvikkjokk dånar Kamajokk utanför fönstret i vårt rum på fjällstationen. Sövande och lugnande. Och vackert såklart. Fjällstationen är ett guldkorn i sig. Rent, snyggt och rustikt. Jag skulle gärna tillbringa en längre tid här – både för att det finns så mycket att utforska i fjällvärlden omkring och för att jag alltmer uppskattar avskildheten.

sdr

Imorse gick jag ut innan sju med varmt vatten i termosen och satte mej på en klippa vid forsen. Tittade ut över fjällmassivet åt Sarek till och bara lapade i mej. En stunds Sat Kriya också för att hedra den världsomspännande yogadagen och för att Sat Kriya är helt fantastisk när det kommer till upplyftande och omhändertagande av energinivåerna. Wahe Guru!

sdr

 

sdr

 

 

cof

Efter frukosten packade vi ryggsäckarna och började vandringsklättringen upp till Sjnjerak, ett lågfjäll som bjuder på mäktiga fjällvyer både mot Padjelantahållet och Sarek till. Åh, det är så vackert. Så grannt. Så massivt. Så obegripligt. Och blåsigt. Så blåste det ändå inte något extra idag, men var tacksam över vindjackan och vantarna.

 

cof

 

sdr

 

cof

 

IMG_20170621_103834

Nu hettar ansiktet och kroppen är mör efter de fem timmarna vi var ute (utan att ha ihjäl varandra). Fjällstationen har dessutom himla goda vegetariska burgare, vad mer kan man önska – fjällen suger, heter det visst.

 

cof

Nu är vårt rum städat och packningen i ordning. Resten av kvällen tillbringas med tacksamhet i framstupa sidoläge med surfplattor, böcker och förnöjsam tystnad. Vi har haft det så bra. Så bra! Att jag bestämde mej för att erbjuda dottern att komma med var inte ett helt enkelt beslut. En snart sjuttonårig, självständig individ, som har lite andra prioriteringar än sin mamma. Ändå fungerar vi väldigt bra tillsammans när vi är på två. Är det något vi har gemensamt så är det att vilja vara ifred. Helst i mysbrallor och rufsigt hår. Vi ogillar stora folkmassor och att liksom behöva sträcka på ryggen i fint möblerade rum. Nä, ge oss ett par fjällstationer och vi är betydligt mer harmoniska än om någon hade släpat in oss på Mall of Scandinavia… åh, herregud, bara tanken tar livet av mej.

cof

Fjällängtan stillad för nu. Tills den mognat. Omdanats. Stötts och blötts. Och jag åker iväg på nytt. Tack. Tack. Tack. Och sjung Ad Guray Nameh för oss, så vi kommer tryggt hem imorron.

sdr

Sat Nam!

vilken gåva!

#roadtriptillfjälls #dagettochtvå

sdr

Jag är glad att vi åkte. Så glad.

Jag hade en nypa tvivel om jag skulle orka. I ärlighetens namn. Men jag tänkte att det finns inga måsten, ingen tidspress och det går alltid att tupplura.

Vi tuggade i oss sjuttio mil i söndags innan vi var framme i Kiruna. Jag gillar ju att köra, särskilt längre norrut när trafiken minskar och vägarna plöjer genom vackra landskap. Visst blir jag trött och såsig i huvudet, men inget som inte går att sova bort.

cof

Igår åkte vi upp till Abisko. Som jag längtat!

Och ja, det var precis så vackert som jag föreställt mej. I synnerhet varefter molnen gav vika och liksom klädde av alla snöstrimmiga toppar. Magiskt. Öppet. Stort.

Väldoftande. Skarpt och syrerikt.

Och ögonen bara åt och åt.
Medan huvudet bara vilade mer och mer.

sdr

sdr

IMG_20170619_123418_300

En liten runda på naturstigen gick vi och jag ställde mej symboliskt vid porten, som man går igenom när man startar vandringen längs med Kungsleden. Den ska jag gå inom något år. Jag bara ska.

Så fick jag äntligen se Tjuonavagge, Lapporten. Check på bucket listan.

Vi lunchade på fjällstationen och körde sen upp till Björkliden för att se Silverfallet. Dramatiskt och lite läskigt för en höjdräddis som jag, och som ogillar stå vid branta stup och dessutom där vattnet dånar och rasar utan pardon.

Btw läste jag romanen Tjugo år till dig innan vi åkte. Helmysig kärleksroman, som utspelar sig på Abisko Fjällstation. Sommarläsning!

sdr

Nedanför Silverfallet, där det mynnar ut i Torneträsk, fanns den finaste stenstrand med platta, släta stenar. Allt gick i blågråa toner och med fallets dån i ryggen, Lapporten till höger och ett välsignat landskap bortom vattnet fick vi flera holy photomoments.

sdr

sdr

Sat Nam!

Det är inte så att all tröttma är som bortblåst. Men det är en gudagåva att få vara här & nu. I fjällvaggan. Under dramatisk himmel. I småkylig fjällvind. I skir grönska. Nedanför vitstrimmiga fjäll. Tillsammans med dottern. Vi har och gör det kravlöst. Och jag är för några dagar välsignad med så mycket vackert, med så annorlunda intryck, att jag inte tänker så mycket på det jag går igenom just nu.

Jag tar varsamt och ödmjukt emot denhär gåvan. För vilken gåva det är. Vilken gåva!

i inga-måsten-land.

Alltså tack i massor för alla fina kommentarer och avtryck här, i mailen, på messenger och instagram. Alldeles varm i hjärta och själ av omtanken och att Du tar dej tid att skriva. Bliss och bless. Jag är lite dålig på att svara ibland, men läser allt och gläds.

Träffade läkaren på nytt igår för uppföljning och eftersom min semester börjar nu, så bestämde vi i samförstånd att jag ska njuta av den nu. Jag sover inte jättebäst ännu och min energi är vad den är, lite hoppig, men nånstans finns en psykologisk aspekt också.

Det finns inget som säger att jag måste bli frisk, hel och i balans inom en viss tid, utan det kommer behöva sin tid och huvudsaken är att jag får vara ledig, ha fri tid och göra det jag vill. Det får jag ju nu. Oavsett om det heter sjukskrivning eller semester.

Är det sedan så att paniken kommer krypande tillbaka när julisol går över i augustisol och min semester är slut, så tar jag kontakt med sjukvården igen. Helt enkelt.

Tills dess. Vara här och nu. Ta hand om mej. Leva långsamt.

Och imorronbitti åker jag till svenska fjällen. Lite ändrade planer då dottern kommer med, men jag kände att jag både vill och behöver ha henne med. Maken jobbar och tar hand om hus och alla fyrbenta så länge – skönt att slippa ordna med det och bara få åka iväg.

Vågar ta allt djupare andetag, utan att stöta på själslig patrull direkt. Vågar slappna av lite mera för varje dag. Visst, det trycker till över bröstkorgen och klumpen i halsen klämmer åt, oftast oväntat och plötsligt. Men det är inte paniksnörp 24/7, som det i princip var ännu förra helgen.

Det vänder. Det gör det. I vila och i Inga-måsten-land finns otrolig läkning. Även om det inte går att rista i sten hur en läkningsprocess ser ut, så vet jag att det åtminstone är livsviktigt att inte bara fokusera på det som gör ont, utan våga lyfta fram det som är ljusare och lättare också.

torsdag.

sdr
Idag har varit en konstig dag. En hit och dit dag.

Vaknade trött. Sovit dåligt och oroligt. Typiskt dagen efter, jag bökade kanske på lite för mycket hemma och i trädgården igår. Ont mellan skulderbladen igen – något som krånglat hela vårvintern. Ihopdragen. Ledsen. Suckande.

Försökte komma mej ut med hunden innan solen skulle ta över helt och hållet, men då jag är så långsam hann det bli rejält varmt innan vi var hemma igen. Båda lika flåsiga. Prisade gudarna att jag hade grönsakssoppa att bara värma på från igår. Sedan raklång i skuggan på verandan. Gråtig. Irriterad. Seg.

Så dyker svärmor upp. Med sitt rättframma sätt frågar hur jag på riktigt mår. Vi pratar en god stund. Skönt. Tungt. Gråtigt. Skrattigt.

Får ett par meddelanden i mobilen. Omtänksamheter. Hjärtan och tummar upp. Keep up. Tacksamt. Glädjande. Rörande. Känner mej buren.

cof
Och i postlådan, under all reklam och trista, vita kuvert, ligger ett litet paket. En av de finaste yogasystrar jag har, har tänkt på mej och skickat en blingblingig mala, som jag genast blir förtjust i. Finaste fina omtanken. Känner hur jag värms upp. Omhändertagen. Rörd. Tacksam. Livsviktigheter.

Nacken och skulderbladen fortsätter ömma. Trött bakom ögonlocken. Också oro inför återkopplingen med läkaren tidigt imorgonbitti. Gassande sol, kylig skugga. En hattifnattig dag. Glädje, gråt och ömhet (både i hjärtat och fysiskt i kroppen). Buren och nedsläppt på samma gång. En sådan dag.

i skyddsnätet.

bty

Det är inte längre så gråtigt och argt. Tack och lov. Så tungt när allt är precis vid ytan. Istället är jag så sömnig att jag helst sov jämt. Slocknar i soffan tidigt om kvällarna. Slumrar på dagarna när jag sätter mej ner. Snarkar till när jag sitter i ute lä och läser en bok.

Går ut efter frukosten på morgnarna. Då är jag som piggast. Det är då jag är i skogen eller går längs med grusvägarna, som just nu är vackert kantade av maskrosor. Ibland är vovven med, ibland är jag ensam eller ibland är någon av de viktiga vännerna med mej ♡

Sedan är det liksom go’natt. Visst, jag fungerar och vardagen går runt, men inget extra. Tvätt tvättas. Mat handlas och lagas. Men jag blir plötsligt och mitt i allt bara så matt. Orkeslös. Får lägga mej en stund eller slumra, som sagt, i lä.

Allt har liksom släppt. Hela jag viftar med vit flagg. Det är både skönt och… igen, svårt att acceptera, men jag är otroligt tacksam över det skyddsnät som finns. Att det faktiskt finns utrymme för kollaps, hur galet det än låter. Jag drog i handbromsen i grevens tid, vad det verkar, och det är en otrolig lättnad att arbetshälsovården finns där och fångar upp. Jag behöver inte ha övergripande ansvar för beslut om jag ska orka eller inte – duktiga ögon finns där, ställer de frågor som behövs och hjälper mej att se vad jag inte riktigt själv kan. Hjälper mej ta beslut, som jag utan skyddsnät omöjligt hade kunnat.

Det är. Jag är. Men jag behöver inte fixa allt själv.

filterlös.

cof

Att det inte syns utanpå, det som går bärsärkagång på insidan. Det lurar både mej själv och andra.

Jag är ena stunden säker på att jag överdriver. Att jag på något sätt överträffat mej själv i symptom. Några stunder senare är det tungt att gå och klumpen i halsen växer.

Träffar familj och släkt från makens sida då ett syskonbarn fyllt år. Tänker inte så mycket på det. Pratar. Fikar. Får frågan om jag har semester. Har svårt att svara. Och så är alla tankar där igen. Efteråt när vi kör hem är jag slut överallt. I huvudet. I kroppen.

Igår gick jag en promenad med kära väninnan. Lätt att gå. Lätt att prata. Det terapeutiska i att gå och prata ut på samma gång. Idag kolsyra i hela kroppen när jag och hunden gick till skogs. Kändes som om jag sprungit ett maraton igår eller inte ätit på flera dagar. Så trögt och segt.

Det är som det är och trots att det känns jättekonstigt att inte riktigt veta var jag har mej själv, så finns det liksom inget annat än att sänka alla krav och förväntningar. Bara acceptera att jag i ena stunden vill och kan en massa, men i nästa får äta upp allt. Filterlös punkt nu.