Min yogaresa

22c9f-wp_20140126_013

Jag har yogan sedan 2003 nångång. Minns inte exakt. Jag får ibland frågan om varför jag började – jag kan inte riktigt svara på det. Det var inget märkvärdigt, det var något som jag bara skulle göra.

Hemma i vardagsrummet yogade jag framför olika yogadvd:er och hade böcker uppslagna omkring min matta. Det var darrigt, eländigt och egentligen rätt fruktansvärt. Ändå fortsatte jag. Hittade småningom in till en yogashala i stan och vidare till en kurs i Ashtanga Vinyasa yoga. Där blev jag hemma ett bra tag. Lite kringelkrokar senare och brist på yogalärare gjorde att jag rätt tidigt började undervisa själv. På gott och ont.

Ashtangayogan och jag lovade inte varandra evig trohet, utan allt det kraftfulla och dynamiska gjorde att jag sas brände ljuset i båda ändarna. Jag behövde något lugnare att luta mej emot och började utforska först Hathayogan och sedan Yinyogan. Ändå var det något jag saknade och det var först när jag bjöd in meditationen på riktigt i mitt liv, som Kundaliniyogan plötsligt uppenbarade sig. Det var blixt från klar himmel-scenario och förälskelse från första stund.

Rätt omedelbart anmälde jag mej till en 2-årig yogalärarutbildning i just kundaliniyoga via Kundaliniyoga institutet i Umeå. Det är den mest personliga och utvecklande resa jag någonsin gjort. På alla plan. Så omdanande och livsbejakande. Idag är jag internationellt certifierad kundaliniyogalärare level 1 enligt KRI.

Idag är yogan min grund. I allt. Oavsett vad jag ägnar mej åt. Det kan vara chins, löpning eller brödbakning. Yogan går ingenstans.
Efter en hel del år med motvind, så känns det som att nu. Här & nu. Är jag precis där jag ska och vill vara. Det är rätt häftigt. Wahe Guru!