det grämer mej.

dav

Ska jag skriva. Eller ska jag inte. Egentligen finns inget alternativ. Jag läker inte om jag låter bli. Samtidigt är det nu gränsen är hårfin mellan att vara personlig och privat. Jag kommer ha svårt att balansera på den.

Det är snart tolv år sedan jag sist var tvungen att ringa arbetshälsovården och säga att jag inte orkar mer. Då hade mamma dött några månader tidigare och jag visste inte hur jag skulle sörja. Jag var mitt uppe i en trettioårskris med ett äktenskap i gungning och hade nog av mitt jobb. Kom knappt upp ur sängen om morgnarna.

Ända sedan dess har jag arbetat för att stärka mej inifrån ut. De senaste åren har jag mått väldigt bra. Haft det bra. Känt mej stark, kreativ och positiv.

Tills ifjol våras. Den bergochdalbana, som pågått (och pågår) inuti sedan dess har inte varit nådig. Den accelererade i höstas, lade krokben i vintras och för några månader sedan tog den nätterna av mej.

Jag borde ha insett att det inte går att låtsas vara energisk – fake it ‘til you make it fungerar inte i det sammanhanget. Tvärtom.

Jag borde ha slutat på mitt jobb för länge sedan.
Jag borde inte varit så dum att jag trodde något skulle förändras.

Jag borde ha uppmärksammat mitt medberoende i en del krångliga relationer.

Jag borde ha lärt mej.

Men det är så lätt att säga och se för sent.

Jag har stannat kvar på ett jobb i en bransch, som inte intresserar mej det minsta längre. Jag kan inte uppbåda någon som helst entusiasm inför det jag gör om dagarna. Och det klart att det förpestar.

Jag känner mej fel. Har fel. Gör fel.

Och när jag börjar bita ihop blir jag hård. Kall. Jag bygger pansar, staket och rullar ut taggtråd. Kom inte hit. Kräv inget. Fråga inget. Hjälp mej inte heller.

Jag drar mej undan. Stryker längs med väggarna. Orkar inte. Vill inte. Känner mej påhoppad, påpassad och ruskad på huvudet åt.

Hade jag inte haft de många långhelger jag förunnats i vår, hade jag nog kraschat redan tidigare. De lediga dagarna har varit mina andrum. Då har laddaren suttit i såpass länge att jag pallat några dagar och veckor till. Skogen. Yogan. Träningen. Bara när jag varit i rörelse, svettats och andats har jag vilat. Däremellan har jag ältat, bitit ihop och tittat tv-serier. I backspegeln ser jag redan nu hur jag dragit mej undan på ett osunt vis.

Jag har inte velat umgås, varken med vänner eller min familj. Här hemma har vi tigit i varsitt soffhörn. Var och en med sitt grubbel. Jag har inte kunnat gråta. Varken velat ta itu med eller prata om det.

Sakta låtit allt äta upp mej inifrån.

Jag sade åt psykologen, som jag ska träffa några gånger nu, att det känns som att jag inte passar i möblerade rum. Det finns alltför få ställen och tillfällen där jag är mej själv fullt ut. Jag anpassar mej till förbannelse, och jag vet, jag har ingen annan att skylla än mej själv. Ändå. Att det ska vara så svårt.

Allt står mej upp i halsen. Men jag kan äntligen gråta. Och sova.

Alla kranar är öppna och det behövs bara ett ord, en välmening eller en påminnelse om något, så gråter jag.

Jag somnar tidigt om kvällarna. Och ävenom jag fortfarande vaknar kallsvettig eller gråtande efter några timmar, och har svårt att somna om då huvudet tenderar att explodera av all verksamhet, så behöver jag ju inte kravla mej genom dagarna och låtsas vara en fullt fungerande människa. Jag får och jag ska vila. Jag kan bara sitta på trappan och stirra på en myra.

Och jag sitter nära, nära maken i soffan om kvällarna. I den tysta tryggheten, som kom efter att jag äntligen vågade prata ut, gråta ut och sluta vara dumstark.

Allt hänger ihop. Allt som står mej upp i halsen. För mycket av allt skämmer. Och över allt spänner en känsla av skam. Att jag är här igen. Att jag inte förstod bättre. Att jag inte gjort något åt det. Det grämer mej. Stör mej. Oroar mej.

Jag har inte riktigt geisten att ta itu med det jag borde ännu. Behöver så nödvändigt bara landa. Lapa i mej insikten att det blev såhär nu. Är såhär nu.

Aad Guray Nameh  ❈  Jugaad Guray Nameh
Sat Guray Nameh  ❈  Siri Guru Dayvay Nameh

“When you cannot be protected, this mantra shall protect you. When things stop, and won’t move, this makes them move in your direction.” – Yogi Bhajan

 

jag är.

Det här är jag nu – efter ett tungt år, en ännu tyngre vinter och en prövande vår. I helgen slutade jag låtsas. Idag blev jag sjukskriven. Lite för trött, lite för nere. Och det är inte lätt att acceptera. Jag som har verktygen i yogan och erfarenheten från min tidigare utmattning. Ändå. Jag hade behövt vakna tidigare. Ta itu med. Våga hoppa. Men jag gjorde det inte. Därför är det här jag är nu.

förutom lotusen då.

mde

Uff. En trött vecka. Känt mej halv, irriterad och oinspirerad. Helst låst in mej i en skrubb. Jo, pms deluxe och annars också en dipp. Börjar vara klar med ups and downsen nu. Finito, färdig och fått nog. Blir inte riktigt klok på vad som egentligen pågår. Inte riktigt på det klara med vad som menas med allt som blir fel just nu.

Det gnager och skaver onödigt mycket. Har svårt att uttrycka mej och hinner inte med. Allt går så snabbt och jag vill bara sitta ner. Logga ut. Inte ha och ta ansvar. Smyger hellre längs med väggarna än gör det jag borde.

Ändå inte riktigt samma tröttma, som jag hade i vintras och våras, men ett olustigt släktskap absolut. Upp och ner. Som sagt.

Har tagit mej tid att sitta extra länge i tyst meditation om morgnarna. Det hjälper lite åtminstone. Att verkligen inte göra något. Bara vänta in. Andas.

Och så det vackra i allt när benen plötsligt villigt flätar ihop sig i full lotus, även tidig morgon. Hur det någonstans ändå löser upp sig och knutar ger med sig. Ja, jag får väl bara hänga med, trots att det just nu inte är riktigt enkelt med någonting. Förutom lotusen då.

travel light.

IMG_4621 (2)

Jag bokade klart för snart ett par veckor sedan. Boendet för min resa till fjälls. Det blev inte riktigt som jag initialt planerat, men så ville det sig inte heller när jag försökte boka enligt det. Nu gick det på några minuter från att jag tänkte om och gjorde en sökning tills bekräftelsen kom till min mail. När det är rätt går det lätt.

IMG_4520 (2)

Jag är inte fjällvan överhuvudtaget och i grunden väldigt bekväm av mej. Det jag vill är att få andas luften, se vidderna, höjderna och göra dagsturer. Jag vill sova i en säng, i ett eget rum och få rå om mej själv. Jag vill komma mej norrut och jag vill se hur jag känner inför allt. Smaka på det. Sen har jag framöver drömmar om att vandra på riktigt, men för nu är jag nöjd med att få göra min lilla roadtrip.

IMG_4594 (2)

Lördag innan midsommar åker jag. Med minsta möjliga packning. Vill Travel light, live light, spread the light, be the light, som Yogi Bhajan sade.

IMG_4521 (2)

IMG_4538 (2)

IMG_4544 (2)

Jag kommer köra raka vägen upp till Kiruna (70 mil), eller egentligen en liten bit utanför, som blir min fasta punkt de första dagarna. Därifrån dagsutflykter in i fjällvärlden. Sen blir det en kortis via Kvikkjokk innan jag kör hem igen, eller så blir kortis längre. Det ser jag då. Tänker gå på magkänslan och lusten. Because I’m worth it.

{Bilderna från Virisen och yogaretreatet maj 2012}

nu ska det grävas. exakt här.

cof

Jag hör inte till dem som tycker dagarna innan semestern är årets bästa. Sådär precis innan, då man har hela kakan kvar och framför sig. Jag står knappt ut. I år kom det extra tidigt. Om knappt tre veckor loggar jag ut och det känns som trettiofem ljusår om jag ska vara ärlig.

Allra mest handlar det om att få kliva ur det inrutade. Det inrutade som är bestämt av samhället (japp, här bränns det bh:n!). Jag längtar efter att istället logga in i alla de intentioner jag satt för min semester i år. Maken kommer högst antagligen att jobba mer eller mindre hela sommaren, så min semester kommer vara väldigt mycket min. Så att säga.

Eftersom ett alarm kommer bränna av tidigt på andra sidan dubbelsängen i princip varje morgon och eftersom den vars alarm det gäller kommer lägga sig någotsånär i tid varje kväll, så kommer jag att göra det också.

Jag har tankar, planer och intentioner kring vad jag vill göra av min sommarsadhana. Nu när jag både har ett avgrundsdjupt behov och en obändlig lust att fördjupa mej. Ser jag till att verkligen kliva upp tidigt, så har jag allt att hämta. Och jag känner mej själv – det finns inget jag tycker så mycket om som att vara uppe vid sex, göra min sadhana och ett par timmar senare sätta mej med en mugg starkt kaffe på verandan. Bästa.

Inga fjuttiga några minuters hastmeditationer. Inga hafsiga, korta ryggflexar. Ingen halvfärdig bound lotus…

Nej. Jag säger välkommen till djupmeditation, uppmjukande kriyor, elva minuter bound lotus per sida och lång Savasana. Jag säger också välkommen till självstudier. Verkligen avsätta tid för mina kundaliniyogaböcker och det material, som bara blivit genombläddrat och skummat på ytan.

Inget yogaretreat i sikte, men om man har sex veckor semester varav fem är hemester, så är det ärligt helt galet om man inte fick till en djupare disciplin eller gav sig själv möjligheten att ta tillvara allt det som redan finns och är. För allt jag googlat, velat och tänkt när det kommer till Level2 och andra yogakurser, men hela tiden stött på patrull av olika slag, så har jag förlikat mej med att det kanske är så att nu ska det grävas exakt där jag står. Ingen annanstans.

Fast först åker jag till fjällen. Där tar jag avstamp.
Sat Nam Wahe Guru.

yoga eller inte yoga.

sdr

När det är lätt har jag inte lika lätt att få till min sadhana. Så har det nästan alltid varit. Som dagar när något spännande är på gång, någon resa eller jag ska tidigt iväg av någon anledning. Som när jag har ledigt. Som när det är helt enkelt är något mer än en vanlig dag. Då är jag stissig i kroppen och känner i varje cell att jag inte har lust att yoga. Att jag inte behöver yoga, för det är så sköna energier ändå. På något sätt. Eller, för all del, att jag inte har tid, inte utan att jag stiger upp tidigare än tuppen ens hunnit gå och lägga sig.

Sådana dagar är det lätt hänt att jag hoppar över yogan. Alternativt att det blir en kliande stund på mattan, medan huvudet är någon helt annanstans.

Däremot.

När livet segar på. Dag ut och dag in. Eller när jag är låg. Nere och i obalans. Då är yogamattan min tillflyktsort. Min plats. Där jag fyller på, stärker och balanserar. Eller när livet verkligen prövar, då jag hänger i lillfingret. Det är då jag håller hårt, hårt i alla tekniker jag har och kunde gå över glödande kol för att få plats med min yoga. Det finns liksom inget alternativ när energin är låg.

Därför har jag i alla år kämpat mest med yogan på somrarna. Har varit alltför lätt att ta semester även från den. Och nånstans finns ju reserver, faktiskt, så det går att bara vara en tid. Leva på gamla meriter och ösa ur energidepåerna. Kruxet är att man blir lite blind för sig själv också. För de kommer krypande – alla diffusa tecken på att man inte gjort sin sadhana. Gamla dumheter kravlar fram och stör. Så står man där och undrar vad det var som hände och varför tog energin slut nu, jag har ju haft så goda dagar?!

Ju längre paus, desto längre startsträcka också. Rutiner ska nötas in över tid. Disciplin är färskvara.

De senaste åren, sedan kundaliniyogan hände mej, har jag ändå haft lättare att hänga i, trots sommarvindar, sol och jordgubbar. Trots att jag tyckt att jag inte måste yoga för att må bra. Trots att jag gärna velat lata mej.

För över allt spänner en känsla av omhändertagande. Att vilja vara närvarande i sitt eget liv och ta hand om sig. Jag älskar att stiga upp tidigt fast jag har ledigt. Få känna att jag har hela dagen framför mej, men att den ännu inte riktigt börjat. Och att precis i den stunden sluta ögonen på yogamattan och ta mej tid att tona in i allt det som är jag. Mjuka upp kroppen, andas igenom densamma och efteråt vara så himla nöjd över att det är gjort! Ärligt! Bara ha det gjort och sedan ta emot allt vad dagen tänker hitta på.

Jag tänker också att det behöver finnas ett mått av beslutsamhet. Det är lätt att tänka ‘imorgon’, men för varje gång man ändrar det till ‘idag’ så är det en bit på väg mot en disciplin för livet. För det blir lättare. Ju fler ‘varje dag’ man sätter in på kontot, desto lättare är det att keep up både när havet kluckar eller när det river i seglen. Sadhana är ju något som finns där för oss…

Getting up in the morning to do your sadhana does not mean you will become God. No, getting up in the morning, you will become you! {Yogi Bhajan}

well hello, angels.

IMG_0310

Jag har haft mina änglakort i snart tre år. En bunt med änglar, som blivit nära vänner. Jag drar inte kort varje dag eller lägger dem regelbundet, men i perioder har jag varit riktigt flitig. Och det är som att de behöver användas för att de ska kalibreras rätt… fast faktum är att senaste året har jag mest gått runt dem. De har legat på hyllan orörda. Dammiga. Nästan så jag blivit lite rädd för dem.

Men så förra veckan. Plötsligt var det som att boxen var mer lila än någonsin och jag tog den bara resolut i handen när jag gick förbi där den låg. Jag lade den bredvid yogamattan.

Följande morgon, efter min sadhana, lade jag de tre första korten på länge, länge. Där det första kortet jag drog stod för vad som varit, det andra för det som är nu och det tredje för vad som ligger framför.

Som sagt. Well hello, angels, long time no see, ni verkar väldigt måna om att jag ska vända mej till er igen. Ni kunde inte ha varit tydligare. Sat Nam bara.

Jag ska förlåta det som ligger bakom mej.

Jag ska städa ut och detoxa här & nu.

Jag ska glädjas framöver.

IMG_0313.PNG

Ett par dagar senare läser jag för första gången om Birkan Tore i en artikel. Det liksom hisnar inuti. Som att något vrids om. Eller en kran öppnas. Jag har upplevt det förut, när jag snubblat över något, och har slutat rycka på axlarna – istället går jag vidare med det. Jag tar reda på, läser vidare.

Så i helgen var jag ju såklart tvungen att titta på programmet Räddad av änglar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det går rakt in. Rakt in nånstans där inget ännu är färdigt förklarat. Halvfärdigt, men välkomnande. Samtidigt fortsätter jag umgås med mina änglakort och det är nästan löjligt vad jag får ta del av, se och känna.

Jag tror helt och fullt på intuition, på magkänsla och känslan av något allomspännande. Stort. Subtilt, men ändå kraftfullt. Det är självklart för mej att lyssna när jag hör något. Se när jag ser något. Känna när jag förnimmer något. Det är inget märkligt. Eller förunderligt. Inte flummigt heller. Eller på något sätt galet. Det bara är.

Och med allt som börjat röra på sig inuti mej nu, så för jag bara samman mina händer och säger tack. Tack för att jag fått skalat av ytterligare lager och letar mej ännu närmare det som känns rätt. Och roligt.

cof

Wahe Guru.