bara att vänta ut.

sdr

På den bästa innergården spelade Linnéa Henriksson på torsdagkväll. Jag tycker om henne. Mycket. Hon är genuin, ärlig och vacker inifrån ut.

Jag ville så gärna gå och så glad att jag var där. Trots att jag inte riktigt fixade ljudet. Det var liksom inget som öronpropparna rådde på. Det var inuti i mitt huvud. Och glad trots att jag inte riktigt hade dansen i kroppen eller lusten att leva fullt ut. För Linnèa var så fin och hennes mellansnack var som en alldeles egen liten konsert.

IMG_20170722_121003_698

Sover sämre. Igen. Den bekanta kolsyran i kroppen ger sig tillkänna när jag anstränger mej mer. Igen. Klumpen i halsen tillbaka när jag försöker ta mej i kragen. Igen.

Jaja. Det känns som att jag inte gör annat än rapporterar om uppåt och neråt. Fast det är så det är. Tydligen.

Ett par veckor har jag levt ut mina semesterdagar. Träffat vänner, hängt på happenings och konserter. Ringt samtal jag dragit mej för (som jag avskyr att ringa!) och behövt anstränga mej för att passa in i del sammanhang. Uff, det är inget jag är redo för ännu (är jag någonsin?).

Nu måste jag kasta ankar ett tag. Stänga dörren om mej. Det är nödvändigt. Surt att inse att jag inte var så stark, som det faktiskt kändes ett tag. Den lömska tröttman, som det tydligen inte går att reglera hur bekant den än börjar bli. Bara att vänta ut.

ut på tur.

cof

Världsarvet är min närnatur. Just här är landhöjningen särskilt märkbar och naturen full av spår efter den tre kilometer tjocka inlandsisens framfart. Jag är ju inte alltid så imponerad av vårt plattland, samtidigt som jag älskar att utforska och ta mej till platser med särskilt skimmer över sig. Som igår.

cof

Björkö ligger så långt ut du kan komma i havet med bil, sen är det bara 60 km vatten till Sverige. Malin, mitt sällskap, är som hemma i dessa trakter och det var ren lyx att få vandra Björkö-Panike vandringsled med henne ♥

cof

Två sund behöver korsas för att kunna vandra hela leden. Grått, regnigt och blåsigt hade vi, men ändå… havet!

Inga mygg i alla fall och det regnade sist och slutligen inte så mycket på oss. Måste bara uppdatera min vandringsgarderob med ett bättre par byxor, som hålls nere över kängorna. Nu blev jag blöt av allt högt gräs och hade en ful, liten fästing vandrande på magen när jag kom hem. De är ett gissel numera, fästingarna, och väljer faktiskt var man går – inte så bara att ta med hunden till vilka stigar och områden som helst, lite högt gräs och man får tillbringa halva kvällen med att leta otyg i pälsen (och på sig själv). Urk.

sdr

Var ju inte jättelång vandring, men vi valde att ta packning med ändå. Inte minst, för min del, för att få fler kilometer i benen som packåsna.

IMG_20170719_132429-EFFECTS

På öarna går fåren fritt och betar. Då får man balansera på snorhala stegar för att ta sig över näten. Allt emellanåt bräks det eller så hör man bjällror nånstans i vegetationen.

cofcof

Vatten och vass. Spänger. Lerklafs. Grusiga stigar. Mossiga stigar. Broar. Gräs lika högt som jag är lång. Lingonris och blåbärsris. Djävulsåkrar. Klippor. Sand. Knotiga björkar. Åh ♥

cof

Mysigt mör i kroppen idag. Vindbiten i ansiktet.
Och funderar redan på nästa vecka då jag har en annan utflykt och längre vandring inplanerad. Bästa läkningen just nu, på alla plan.

inte så himla hejsan.

cof

Jag skulle så väldigt gärna vilja kunna skriva att allt ordnat upp sig. Eller åtminstone att jag börjar få rätsida på vad som är vad och att hösten inte bara är ett grått monster, som sår ångestfrön i bröstkorgen.

Tvärtom stampar allt på stället. Olustigt.

Jag är inte så trött längre, ävenom jag fortfarande ser till att ha gott om utrymme och ensamtid. Kroppen har vaknat ut sirapströttman och rör mer än gärna på sig – nu vågar jag utmana den lite också, inte bara stryka medhårs. Däremot är jag nog fortfarande trött i huvudet. Märker det när jag ska koncentrera mej och hålla ihop tankarna en längre stund – som nu när jag gått igenom mina möjligheter att styra upp mitt yogaföretag. Märker också att jag väldigt lätt faller tillbaka i ”det går inte”-tankefällan och i fredags beslöt jag att lägga pappren och planerna åt sidan, för jag kommer ingenvart just nu. Semestertider dessutom.

IMG_20170717_085924

Jag har inte heller full support för egenföretagande här hemma. Den fajten klarar jag inte av just nu, inte heller att ro hela båten själv. Det går inte att beställa hejarklack och back up på postorder, lika lite som det går att förändra någon annan än sig själv. Det finns många nyanser av klyschan om hur viktigt det är att stödja och backa upp varandra, riktigt så svartvitt är det inte.

Vi har alla rötter, stenar och snubbeltrådar i livet.

Därför ber jag böner både tyst och högljutt. Vänligen ge mej ett deltidsjobb med trygghetslön, som jag på sidan om har tid och ork att arbeta vidare med mitt yogaföretag. Jag behöver tryggheten för min egen skull, för familjens skull och för att det inte på såhär kort tid går att bygga upp något hundraprocentigt självförsörjande. Inte som det är nu, när jag precis börjat få näsan över vattenytan.

Så nä, det är inte så himla hejsan precis nu, men bara jag får bryta ut mej mellan varven, prata av mej och krypa ihop och vara liten, så vet jag innerst inne att det nog ordnar sig. Den mest intensiva ovissheten är bara så stickig och sitter hårt åt över bröstkorgen. Lika obekväm är ilskan jag stundvis känner kring hur fyrkantigt allt är. Hur fastlåsta tankarna är kring hur ett arbetsliv ska se ut, hur kompromisslöst och förlåt, skitnödig, inställningen till förvärvsarbete är. Tänk att det ännu tjugohundrasjutton, åtminstone här, är så äckligt viktigt att göra rätt för sig, arbeta i sitt anletes svett hundraelva timmar i veckan och aldrig klaga. Aldrig klaga. Urk.

Urk!

Men det blir nog bra! Rädda mej helst bara någon. Igår. Och servera lösningen på ett silverfat, gärna med en kopp rykande het chai till, tack.

äntligen retreat.

IMG_0338

Glädjen när ett guldkorn rasslar förbi i flödet. Har letat både hel- och halvhjärtat efter ett kundaliniyogaretreat i sommar. Ett som inte är på andra sidan jorden eller kostar en halvårslön.

Så snubblar jag över ett retreat måndag-fredag första veckan i augusti. Bara dryga tjugo mil att köra. Ute på landsbygden på en kursgård. Kundaliniyoga all inclusive, med gong, morgonsadhana, workshops, djupmeditation, vandring, veganmat, bastu, ishnaan i sjö på mornarna. You name it.

Känner till läraren Shabad Deep Kaur, hon har bland annat översatt Japji till finska, men inte desto mera. Kände bara redan i mailkontakten att jag tycker om henne.

Min utmaning retreatveckan är att logga ut från sociala medier. Något som vi uppmuntras göra i anmälningsbekräftelsen och som jag tar lika tacksamt emot, som att det är tystnad om kvällarna och fram till sadhana halv sex på morgnarna. Wahe Guru som jag längtar. Och som jag behöver få åka!

yoga ♥ livet.

IMG_6290

Jag är kär. Kär i min yoga. Förtjust och glad i den. Som den bär just nu! Som den inspirerar och visar vägen! Tacksam att jag hållit fast, varit vid min läst och inte låtit tvivlet ta överhand.

Min rastlöshetär inte alltid så lätt att tas med. Jag får verkligen kämpa med att hållas kvar, inte bara i yogan, utan i väldigt mycket vad jag tar mej för. Det är något som jag arbetar med varje dag. Egentligen är det ett under att jag stannat kvar i yogan. Samtidigt känner jag väldigt starkt att det är tack vare yogan, som jag ändå blivit vän med min rastlöshet. Idag kan jag betrakta den, utan att jämt bara dras med i den.

Så nu när dykt lite djupare i min sadhana, läst i mina yogaböcker, sjungit mantran oftare och ja, helt enkelt, vistats mer intensivt i de yogiska vibrationerna, så blommar yogans och meditationens blommor lika vackert, som dom i dikesrenen.

Blommar så vackert att jag beslöt att ändra lite i mitt bloggnamn, för ävenom det mesta i mitt liv flyter ihop, så finns en viss inbördes ordning i mina hjärtesaker – där livet i sig nog är större än det som sker i mina löpskor.

Så. Yoga ♥ Livet från och med nu (men www-adressen är densamma som förut).

Kopia av yoga hjärta livet (1)

helt nya sammanhang.

”Efter vinter kommer vår. Efter mörker kommer ljus. Nere i botten. Landar och slickar dina sår. Stöter ifrån, blir ditt eget kraftverk, accelererar. Rensar bort och lägger till. Genererar, attraherar. Skalar av ditt pansar. Vänder in och vänder ut. Gör dig sårbar och chansar. Möter kärlek och värme. Fostrar din tillit. För dig närmre. Härbärgerar alla kärleksfulla små frön i hjärtat, låter dem fästa. Så att de kan gro och ta plats. Innan det är dags för nästa. Cykel av mörk och ljus, vinter och vår. Att jubla på toppen. Att slicka sina sår. Hittar din mening ur det som ger smärta. Det är dags att ta plats. Att leva från ditt hjärta”

Så skrev Petra i början på juni på Instagram. Jag skärmdumpade och har flera gånger scrollat förbi bilden och tänkt på hur nära orden ligger mina egna. Så svårt att få tag i rätt uttryck för att belysa den inre världen, som inte syns utanpå, men som många gånger upptar hela ens väsen. Jag är nere på de sista meningarna nu; om att ta plats och leva från hjärtat. Äntligen.

Det är inte utan att det är lite läskigt med allt. Hur många gånger har jag inte drömt och fantiserat om att bli min alldeles egen, men alltid när det kommit till kritan har jag dragit upp snoret och fortsatt tuffa på i det trygga, välkända. Nu är det inte ett alternativ, att gå tillbaka i gamla spår. Jag ser helt andra bilder framför mej när jag sluter ögonen – och jag ser mej själv i helt nya sammanhang.

Just nu skriver jag mail. Kontaktar människor. Kalkylerar. Söker någon sorts lokal. Planerar. Har lite ångest. Drömmer vidare. Vaknar mitt i natten. Men det är lätt inuti! Det är inte en negativ oro längre. Ingen ogenomtränglig, solid vägg som står i vägen längre.

Dessutom arbetar jag hårt för att bryta tankemönster och vara aktsam med vilka tankar jag spinner vidare på. Det må verka flummigt, men jag är övertygad om tankens kraft och har så många gånger kvitterat ut konkreta bevis på det. Jag vaktar mej själv noggrant nu, tillåter mej inte att stanna i ältande och varför, varför – jag har inget där att göra längre.

Skalar av mitt pansar. Vänder in och vänder ut. Gör mej sårbar och chansar!

livets alla vindligheter inuti kroppen.

sdr

Nu när perspektiven småningom börjar visa sitt rätta jag, radar också efterklokheterna upp sig. Lustigt egentligen. Hur otroligt blind man kan vara för sig själv.

Jag har gjort Bound Lotus i ett halvt år nu. Går inte att beskriva de första veckorna. Det gjorde ont överallt, men det var ändå inte en kamp. Svårt att förklara. Jag kände ett obändligt driv och en absolut nödvändighet att bege mej in i den bundna lotusens sfär. Gick inte att förbise. Det var bara att buga sig.

Sen har jag haft svårt att se vad som är hönan och vad som är ägget. Min rationella sida påstår helt krasst att BL har väldigt lite med min tillvarokris att göra, medan resten av mej är fullt införstådd med att utan BL hade jag inte kommit någonvart. För jag ser det så – att jag äntligen tagit mej någonstans. Kroppen rapporterar rent fysiskt så många saker just nu att jag knappt hinner ta in allt. Det är som att allt släpper och rasar av. Och vartefter jag blir på det klara med saker och inser saker, så känner jag hur det cirkulerar med ny kraft.

Som att jag väldigt starkt vet att det inte längre är ett alternativ att fortsätta med åtta till fyra-jobbet. Då förtvinar jag. Jag mår fysiskt illa vid tanken på att arbeta som jag har gjort. Jag mår fysiskt illa när jag ser min arbetsplats och de gånger jag haft ärende dit sen jag blev sjukskriven. Det är en så fysisk känsla och helt omöjlig att ignorera. Jag har haft den från och till genom åren, men aldrig så kraftfullt som nu.

I vinterns och vårens alla Bound Lotusar har kroppen väldigt tydligt visat hur den mår. Jag har bara inte klarat av att lyssna. Nu, vartefter jag slappnat av och i sanning haft en time out från vardags- och arbetslivet, så har också min kropp reagerat och liksom kommit till mötes. Jag har aldrig tidigare upplevt sambandet mellan kroppen, känslorna, sinnet, minnena och det allra innersta, som jag gör just nu! Jag kan fysiskt känna var i kroppen det är oländigt och oframkomligt – och jag känner när det ger efter.

Efter flera veckors löjlig styvhet i leder och styrkebortfall, åtminstone har det känts så, så har jag känt senaste dagarna att kroppen öppnat upp. Slappnat av. Som om varje insikt och beslut jag tar, gör att det lättar inuti. Stärks. Balanseras upp. Jag har inte sett på maken, faktiskt, hur fysiskt konkret livet är manifesterat i kroppen. Helt otroligt. Jag bugar och bugar igen.

~Wahe Guru~