so mai visar na jaa-ee.

IMG_20171027_140712.jpg

Steg upp extra tidigt imorse. För att verkligen hinna landa i yogan. Vill inte bara rusa igenom min sadhana. Bara get the shit done och borsta dammet av axlarna. Jag vill något mer. Och detta mer fås inte utan investering. I tid, hängivenhet och ganska så mycket viljestyrka.

Har tagit tid att hitta hem igen. Efter sommarens meltdown och höstens alla nya vindar. Så fast just denna vecka varit extra tröttsam (hade gärna sovit dygnet runt) och argbiggan i mej onödigt högljudd, så är det ändå som att jag börjar se struktur igen. Börjar ana konturerna av att vara ute på andra sidan.

Det må vara lite flummigt, men tog ett efterlängtat samtal med mina änglar igårkväll. Man får tycka vad man vill om korten och det går att läsa in så mycket tvivel man vill, men för mej är det en mjuk trygghet och glädje att meditera och sedan låta korten tala. Bara det att få någon ny tanke. Något ord. En känsla som väcks. Det gör att jag går vidare eller ser något jag inte tidigare sett.

Alla medel ska ju vara tillåtna, särskilt de hjälpmedel (aka vägskyltar) vi tilldelas längs med resvägen. Att stanna upp, reflektera. Ens att sitta stilla med sina tankar en stund. Så viktigt. Så nödvändigt.

SABNA JIA KA IK DATA SO MAI VISAR NA JAA-EE
There is only the One, The Giver of All Souls. May I Never Forget Him

Ett mantra som skär genom oro och ängslan. Ett mantra för att överlämna sig, lita på och nå upplevelsen av att vara en del av något större. En väldigt förtröstansfull slinga ur JapJi, själens sång, som varje gång jag reciterar ger mej något att ta med ut i dagen.

flygplansläge.

Har fikat med en av de godaste vänner jag har i eftermiddag. Ett samtal och en stund, som jag behövde mer än något annat. Hade så många knutar i skallen när jag körde till cafèt – hade betydligt färre när jag körde hem.

Bara att prata och bli lyssnad på. Samtidigt det omvända, vara den som lyssnar. Det vackra och kraftfulla i medveten kommunikation. Sat Nam.

Jag känner att jag på riktigt börjar få nog. Sociala medier står mej upp i halsen och vill nästan skrika ibland att snälla, please… kan inte alla bara publicera max ett par bilder eller inlägg i veckan, så att jag hinner med?! Det bara forsar, sprutar, dundrar in intryck och mitt arma huvud vill inte mera. Ja, jag är en del av det själv också, men så fruktansvärt nära ett enda stort log off!

Så tydligt idag. I mötet. Hur det fysiska, mänskliga blir allt mer diffust och hur allt bara handlar om att presentera sig tvådimensionellt med så många filter som möjligt. Jesus vi är ju inte kloka.

Jag må överreagera, men något kom till ytan under yogaretreatet första veckan i augusti. Sedan dess kan jag inte längre bara ignorera det motstånd jag upplever och känslan av att det är långt bortom vår kontroll redan nu. Nä, jag ordinerar oftare flygplansläge åt mej och… åt dej. Om vi skulle leva lite mera istället.

inte alltid versaler och fet font.

IMG_20171025_144436.jpg

Just nu hittar jag en massa konstiga tankar och känslor i kroppen. De dunsar mot förnuftet, som försöker värja sig. Fast det går ju inte att vara riktigt rationell och stadig på rösten när det handlar om en själv.

Rätt länge sedan som jag så tydligt känt hur yogan arbetar. Visst, den gör det hela, hela tiden, men det är inte alltid den exponerar sig med versaler och fet font. Som nu. Till exempel när jag kör bil eller när jag står med ändan i vädret och knyter skorna och en pauri (vers) ur JapJi plötsligt hoppar fram. Sällan kommer jag ihåg att kolla upp vad just den och den frasen betyder, men vissa pauris gör sig absolut mer påminda än andra. Eller när jag tydligt upplever hur tankar liksom vänder sig ut och in, utan att jag kan koppla ihop det med något annat än att meditationen har den effekt det är tänkt.

Men tvivlet. På mej själv. Varifrån kom det?

Det trycker sig mot rutan med sitt fula plyte och ifrågasätter mina intentioner, planer och drömmar. Kanske är det hösten? Kanske är det alltings efterdyningar? Kanske är det pms? Kanske är det bara något som kommer för att gå snart igen? – jag hoppas det.

För om det är något jag så himla gärna vill slippa så är det de käppar jag sätter i hjulet för mej själv.

Jag funderade mycket på detta imorse när jag tyst mediterade en stund. Så mycket klokare blev jag väl inte, men bestämde mej ändå för att ägna tid åt föreläsningar online med Yogi Bhajan (finns massor på YouTube såklart) och Jai Dev Singh. Jai Dev som för övrigt fick många bollar i rullning senast jag tog del av hans undervisning – jag hoppas han kommer till Europa för att undervisa nångång snart och att jag då får möjlighet att uppleva honom irl.

När jag känner mej såhär, lite off i min inspiration och kanske lite ensam i yogans alla vändningar, så har jag med åren lärt mej att det som hjälper är att se till att höja vibrationen i livet och systemet; lyssna mer på mantran och chanta med, se på klipp med Yogi Bhajan, ta del av föreläsningar online (många lärare erbjuder bättre material bara man betalar en slant och jag tycker att det är det värt) och verkligen, verkligen acceptera läget och känslorna.

stigarna och perspektiven.

IMG_20171020_144231.jpg

Är så tacksam att jag hittat tillbaka till skogen och stigarna. Tillbaka till nyfikenheten – den har fattats mej ett tag. Ända sedan tidigt i våras när tröttman klampade in. I backspegeln blir det tydligt. Jag har inte haft samma geist och ork, samtidigt som jag innerligt nödvändigt behövt mina stunder mellan träden. Jag har bara gått de bekanta stigarna kring stugknuten och inget fel på dem, men när man känner till nästan varje litet barr börjar det smaka trä (haha) efter ett tag.

Nu har jag ett par veckor tagit bilen några kilometer för att istället utforska myllret av stigar en bit bort. Egentligen bara ett smalt område skog, inklämt mellan järnvägen och riksvägen, men så himla vackert!

IMG_20171020_150827_039.jpg

IMG_20171020_152756.jpg

Efter några gångers tassande på dessa nya stigar, så har jag känt hur det börjat släppa inuti. Som om de nya vyerna städar bort gamla mönster, tankar jag ältar och de små skärvor av tröttman, som fortfarande finns kvar.

För helt återställd är jag inte. Från utmattningen. Däremot är det väldigt självklart att jag behövde ”brytet”. Hade jag inte bytt jobb och hade jag inte gått ner i arbetstid, hade jag nog inte mått så bra som jag mår just nu. För det är då helt klart, om jag ska känna mej hel så kan jag inte sitta fast åtta, nio timmar på ett arbete. Det är inget personligt mot någon eller något, men det är bara så. Extra tydligt nu när jag har några veckors perspektiv.

IMG_20171020_131623.jpg

Att inte jobba heltid och kunna lyfta en full lön begränsar såklart. Ändå kan jag inte låta bli att undra om vi inte är grundlurade där?! Nu har jag inte möjlighet till desto större utsvävningar, men jag får istället dagsljus på kinderna, blöta löv under skorna och allteftersom jag vänjer mej vid detta nya, så börjar det bubbla av idéer inuti.

IMG_20171020_152527.jpg

Det finns helt enkelt mera plats. I mej.

Plats för sådant jag (inte) tänkt på i flera år. Plats för yogan på ett annat sätt. Plats för bara vara:ndet. Plats för spontanitet. Plats för liv. Plats för vänner. Plats för att säga ja. Plats för lust att kanske baka ett bröd. Inte jämt bara en känsla av att envisa måsten nafsar mej i hälarna.

Det kommer till mej i bound lotusen också, som visserligen är med mej något sporadiskt just nu, men ändå. Hur kroppen allt oftare nickar instämmande istället för att spjärna emot. Och bara det att sitta och recitera Japji i luuugn och rooo, utan att kliande små monster nafsar överallt. Bara det.

IMG_20171020_125633.jpg

Träd med gröna benvärmare. Vill jag också ha. Fint.

från mitt kök ut i världen.

När jag tackade ja till yogadminjobbet, med skräckblandad förtjusning, så var det inte bara en lättnad att ha ytterligare ett ben att stå på i arbetslivet, utan också en bekräftelse på att det varit värt väntan.

Jag har ju haft mina våndor kring fördjupning och utvecklande av mej själv som yogalärare, ärligt känt mej lite stressad av det förväntade. Visst, jag smiter kanske undan ibland, men har en så stark magkänsla och hittills har det inte känts 100% med något – det kommer när det kommer. Jag är ju dessutom mer den som arbetar i det tysta och har heller inget behov att stå främst eller komma längst. Om man nu kan uttrycka det så.

En av mina lärare sade också, att de har ju sett att jag inte är den som vill resa land och rike runt, utan helst på andra sätt hittar vägar att gå för att få input, vägledning och fördjupning.

Det kändes fint att ha blivit sedd . Och även om jag inte får en fördjupad utbildning bara för att jag har hand om stora delar av institutets administration, så är det en ynnest att arbeta nära kundaliniyogisar världen över, om än bara till stor del online, och att konkret känna att jag är en del av något större. Bara det har inspirerat mej i min egen yoga och det som varit tungrott en tid är det inte längre.

Sen är det lite absurt roligt att vara den som försöker hjälpa andra att hitta resvägar till institutets alla retreat och utbildningar ute i världen. Här sitter jag vid köksbordet och besvarar mail på engelska om hur man tar sig till den och den platsen. Ändå är jag så himla nöjd med det. Jag sitter inte och suckar längtande efter att få åka själv. Tvärtom. Just nu har jag ingen reslust i mej. Kanske för att det är smått omständligt med nya jobbet, inga semesterdagar att ta ut och så vidare. Men ändå. Att bara vara nöjd här. Hemma. I mitt eget kök.

Så finns den aspekten i mej fortfarande – hur jag så himla gärna vill att det ska vara enkelt. Jag tycker ärligt det är himla krångligt att behöva ta sig över halva kontinenten för att yoga. Härligt för den som i sanning verkligen vill. Småtungt för den som helst bara rullar bilen ur garaget och är framme på någon timme. Men jag gläds med alla yogisar som är på väg och som jag ens kan hjälpa litegrann att hitta fram på enklast möjliga sätt. Sat Nam och Santosha.

inte helt kalibrerat.

IMG_20171012_144614.jpg

Jag tänker ungefär hundra gånger om dagen att ikväll ska jag skriva något. Eller så kan jag knappt vänta på att komma hem från jobbet så jag får plita ner det som pockat på uppmärksamhet hela dagen. Sen är det plötsligt go’natt och jag somnar med en bok över ansiktet.

Jag njuter av omställningen i tillvaron, för fulla muggar, men det är tar mer tid att kalibrera dagarna än jag trodde från början. Alla som arbetar hemifrån, eller har gjort det, vet vad jag menar. Nu gör jag ju det inte på heltid, men det är inte heller bara att rycka på axlarna och tro det blir gjort på någon minut här och där. Det kräver struktur och en stor förmåga att nonchalera dansande dammråttor, högar med skitiga kläder och mat som inte kokar sig själv.

Men det får vara så.

Livet måste och kan inte i vara kalibrerat i absolut rätt mått jämt.

Så har det också varit intensivt med ett och annat senaste veckorna. Roliga hållpunkter i tillvaron, men som ändå blir ett litet skav när jag inte fått vara queen över min egen tid fullt ut. Men nu är jag ändå ute på andra sidan med flera större sjok av åtaganden för yogainstitutet – grovjobbet är gjort och jag har börjat få koll på läget. Wahe Guru.

IMG_20171012_145206.jpg

Såpass koll att jag kan ligga i mossan mellan varven.

Och såpass koll att jag hoppas ha mer tid över till att skriva mera här och att läsa era bloggar, jag har släpat hopplöst efter och nej, det är ingen stor sak, men jag saknar Den Dagliga Läsningen i bloggsfären. Samtidigt varit skönt att inse hur livet går runt ändå, trots att Bloglovin’ och Instagram svämmar över av olästa inlägg.

På yogamattan rabblar jag JapJi och låser upp hjärtat, men fuskar med kriyorna. Gör egentligen ingen, bara något som i bästa fall påminner om Basic spinal series, men försöker boosta med en högkvalitativ kriya (alla är förstås det) åtminstone en eller två gånger i veckan. Good enough. Sat Nam.

en kärleksfull knäpp av insikt.

20171008_100627.jpg

Det kom till mej när jag satt på yogamattan för en stund sedan. Något som slunkit undan en tid och som jag inte riktigt kommit ifatt. Det nuddade mej redan igår när vi reciterade Japji på Sadhanan i Vasa. På yogacentret tillsammans med mina lärare och det gäng, som nu i helgen påbörjar sin tvååriga resa mot att bli yogalärare.

Japji Sahib är Guru Nanaks vackra poem om livet – själens spontana sång om enhet, fulländning och storslagenhet. I denna text finns nycklar till hur vi kan förhålla oss till livet för att leva i enkelhet, flöde och glädje. Att dagligen recitera Japji är en väldigt kraftfull metod för att accelerera den andliga utvecklingen. Det ger dig kontakt med din inre gudomlighet, din inre källa till visdom och din inre renhet och hjälper dig att leva ditt liv från den platsen.” Citat härifrån.

Jag har ingen enkel relation till Japji. Det var sannerligen ingen ögonblicklig kärlek när jag hörde den för första gången. Än mindre när jag skulle recitera den på yogalärarutbildningens första träff. Har sedan dess uppfunnit nånsorts acceptans att den är en del av Kundaliniyogan, men trots försök att lära mej mera och att läsa den varje dag under en längre period, inte hittat riktigt rätt eller hem.

I somras på retreatet väcktes ändå en ny nyfikenhet. Teija, läraren, har ju översatt Japji till finska och hennes innerlighet smittade såklart av sig. Men det gjorde inte att jag tog fram Japji och reciterade härhemma för det.

För jag har inte velat. Inte riktigt tyckt att det hör till min yoga.

Men så imorse när jag egentligen utan att tänka klickade igång Snatams inspelning…

…och började läsa med, så fick jag en liten knäpp på kinden. Ett kärleksfullt nyp av insikt. Vem är jag att välja bort russinen?

Jag vet inte hur många gånger jag sagt både åt mej själv och i mina yogaklasser hur viktigt det är att lita på teknikerna. Vara traditionen trogen och våga tro på att det finns en mening, en struktur och ett syfte även med det som inte tilltalar en. Japji är ju en sådan del av Kundaliniyogan för mej.

Allt har sin tid. Jag vet. Det gör det ändå inte mindre spännande att komma till insikt om något. Jag kanske inte kommer recitera Japji varje dag, men jag har hittat en öppning. En ödmjukhet, som inte tidigare varit synlig. Och ödmjukhet ska man inte bara skuffa åt sidan.